Jag har läst..

En egen strand av Aino Trosell

Hanna och Judit är systrar. Men arbete och familjeliv har gjort sitt.
De är utarbetade, nednötta till varpen, dränerade på kraft. De måste göra något för att rädda sig, för att inte gå under.
De säljer allt och ger sig av till Söderhavet.
Bland tusentals obebodda öar finner de den ö som ska komma att bli deras egen, eftersom den är ingens.
Nu ska de få prata färdigt, vila, läka sig. Nu ska de hitta tillbaka, börja om.
Men i samvaron på den rofyllda ön luckras förseglingarna upp.
Det Hanna och Judit hade hoppats lämna bakom sig hinner istället ifatt dem. Samtalen färdas i allt bräckligare farkoster, driver systrarna till att demaskera sina sanningar.
Till sist nalkas den fara som ska tvinga dem att kämpa för sina liv. Tillsammans.
Eller var och en för sig.

Aino Trosell har skrivit en roman om flyktdrömmar fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm.

Utdrag ur boken:

”Så – vad är det då du helst vill göra? Och vad är ditt problem? Denna kultiverade fråga är redan ställd av arbetsförmedlare, handledare, jobbcoacher, läkare, kuratorer. Alla har ställt den, men klienten vill ju bara ha en mycket enkel och i högsta grad lättförståelig hjälp av sin socialsekreterare. Klienten behöver helt enkelt pengar. Det är kronofogden som är problemet. Det är hyresvärden som är problemet. Det är låneinstitutet som är problemet. Det är möbelfirman som är problemet eftersom den hotar att ta tillbaka bohaget. Men hon följer sin övergripande behandlingsplan och frågar oförtrutet: Vad vill du egentligen göra med ditt liv? När hon fick frågan tillbakakastad, rakt i ansiktet, av en ilsken klient: Vad vill du själv göra med ditt så kallade liv jävla kärring! Varför skaffar du dig inte ett förresten?
Så stod allting klart. Jag? Med mitt liv? Inte vill jag det här i alla fall. Det här vill jag absolut inte med mitt liv. Mitt enda, enda liv. Inte alls.”

Jag har läst vad jag de flesta böcker Aino skrivit, även deckarna som jag annars brukar avstå.
Hon skriver på ett sätt som tilltalar mig.
Nu är hon argare än vanligt.
Den här boken är svår att recensera, och den har fått ganska växlande kritik ser jag. En del kritiker anser att den är höstens höjdpunkt medan andra menar att hon inte når ända fram.
Jag kan säga såhär, den är inget stort nöje att läsa för den är obekväm och gnager.
Den gnager upp konflikter, den visar att civilsationens hinna är tunn och när den spricker…
Den handlar även om kvinnors arbetsvillkor, något som hon som arbetareförfattare ofta berör.
Och slutet, jisses Amalia, vilken överraskning!
Absolut läsvärd är den, välskriven och tänkvärd, njutbar…njaeeee
Mitt betyg: ***

Stenträdet av Stefan Einhorn

En sen kväll kallas psykiatern Daniel Weiss till sjukhuset på begäran av en patient.
Mannen tycks lida av religiösa vanföreställningar och hävdar att människan inom kort riskerar att utplånas från jordens yta.
Till en början lyssnar Daniel skeptiskt till hans berättelse, men misstron förbyts i skräck när patienten plötsligt skjuts ihjäl inför hans ögon.
Förövaren försvinner spårlöst, och snart tvingas Daniel inse att mannens ord kan vara sanna. Att han är utvald att finna det enda som kan rädda mänskligheten – det mytomspunna livets träd.

Stenträdet är en tankeväckande thriller om konsekvenserna av att blint följa sin egen övertygelse och om människans behov av att söka svaren på de stora frågorna.

Så lyder presentationen på bokens baksida.
Jag lyckas inte klämma fram mycket till spänning eller övertygelse i denna roman.
Författaren skriver att detta är en fristående fortsättning på boken ”Den sjunde dagen” som jag också läst men det var tio år sedan och den minns jag dessvärre inte.
Jag har sett kommentarer om att detta är en variant av den så berömda DaVinci-koden. Där kan jag heller inte uttala mig eftersom jag tillhör minoriteten av bokläsare som inte läst just den boken som alla talade om.
Däremot hör jag alldeles för ofta, i stort sett dagligen, vad religiösa fanatister ställer till med. Självmordsbombare, terrorister, anfall där oskyldiga människor får sätta livet till, i religionens namn.
Jag är så innerligt trött på att de flesta av världens krig beror på olika trosinriktningar.
Kanske var jag därför inte mottaglig för budskapet i boken, jag blev helt enkelt inte berörd.
Någon hitte-på-historia från gamla Testamentet som ska finna sin förklaring i vårt tidevarv, tiden ilar, snart är domedagen här, nä, detta var inget för mig.
Synd, för han skriver bra den gode Einhorn men jag tycker han borde lämna religionsträsket och hitta andra ämnen att skriva om.
Mitt betyg **

fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski

Den fjärde januari 1998 får en elvaårig pojke veta att hans föräldrar tänker skiljas och ber desperat om hjälp från ovan.
Den femte januari 1998 drar den värsta isstorm som Quebec någonsin upplevt in över landet.
I naturkatastrofens spår formas nya vänskapsband, och solidaritet och medmänsklighet börjar spira.

Den här historien marknadsförs som en roman fylld av hopp och värme, solidaritet och optimism.
Tycker jag det då? Nej, och åter nej!
I min mening beror det på att den är så erbarmligt dåligt skriven!
Storyn är charmig men jag har svårt för att hitta något som helst flyt i berättelsen, jag lär inte känna karaktärerna som ändå är såpass stereotypa att det borde vara lätt att frammana dem i fantasin.
Här finns unga pojkar, föräldrar, en striptease-dansös, ett homosexuellt par, alla grannar med varandra som innan stormen inte hade någon som helst kontakt med varandra.
När svårigheterna hopar sig behöver vi människor hjälp av varandra, och precis så är det också i berättelsen.
Kan det vara översättningen som haltar svårt? Det kan jag tyvärr inte bedöma, men jag ser att
boken fått mycket skiftande kritik, i teves Gokväll fick den lysande kritik medan många läsare tyckt som jag att den är dåligt skriven.
Du får avgöra själv om du läser boken, jag ger den inte mer än
**