Jag har läst..

Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.
Det finns byar där till och med hundarna talar finska.
Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.
Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.
Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.

Boken handlar om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt, i en tid som är blind för sina egna utkanter. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, för att göra det möjligt att berätta.

Utdrag ur boken:
"Våra mammor behövde bara spotta i grytan så stod maten redan på bordet, de kunde ta vara på fettkanter och kjolfållar och fiskrens och konsumkvitton, men vad de riktigt skulle med oss till blev de nog egentligen aldrig riktigt klara över, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på att vi själva inte heller hade den blekaste aning."

"Vi var de första av vårt slag, vi var pionjärer på riktigt fast vi aldrig bett om att få bli det, det fanns ingen väg tillbaka, vi kunde inte bli några andra än de vi var. Småbruken fanns inte längre och inga säsongsarbeten, pigsystemet var avskaffat, ackordsarbetet i skogen likaså, och flottade timmer gjorde ju ingen vettig människa längre."

Vilket underbart mustigt språk!
Kanske behöver man själv komma från lappmarken eller så behöver man vara lite finsk till kropp och själ, jag njöt i alla fall hejdlöst av boken.
Jag som inte alls gillar feel-good-romaner har hittat en egen feel-good-roman som skvaver och kliar och får mig att skratta högt och hjärtligt när jag inte alls är säker på att det är meningen att bli så road..
För det här med språk, det handlar ju om livet självt, och ingen har beskrivit det så bra som Katarina Kieri