Upp som en sol, ner som en pannkaka…

I förmiddags grät jag floder….
Min nya karriär som kökspiga blev inte långvarig!
Efter första arbetspasset hade jag ont i ryggen, efter andra arbetspasset hade jag förfärligt ont i ryggen…
Nej, jag har inte gjort några tunga lyft eller särskilt monotona rörelser, utan jobbat med att skala, strimla, hacka, tärna…och torka av bord i matsalen. Alltså i ett storkök vanligt förekommande arbetsuppgifter.
Men det tyckte inte min rygg, igår krampade ryggen redan efter 3-4 matbord, då återstod 17 stycken…
I natt drömde jag mardrömmar och sov illa.
På morgonen var jag stelare än vanligt och värken strålade ner i höger skinka så varje steg jag tog smärtade. I dag skulle jag har börjat arbetsträningen direkt efter frukost, och jag skulle äntligen få laga mat, plommonfyllda fläskrulader…
Men tyvärr, det bara gick inte. Jag pratade med kökspersonalen och bad om ursäkt för att jag inte kunde fullfölja mitt arbete där.
Sen återstod att få tag på min yrkesvägledare…till sist kom jag fram på telefon.
Han lät mäkta förvånad och undrade om jag då inte alls tänkte jobba idag? Nä sa jag, det gör jag inte, om han inte snabbt som ögat hittar ett ersättningsjobb.
Klockan 11 skulle de berörda parterna diskutera saken.
Jag har fortfarande inte fått besked, men vet i alla fall att de nu försöker fixa ett administrativt jobb åt mig för den resterande perioden.
Tyvärr är det så att jag har minst ont när jag sitter rakt upp och ner på rumpan!
Sen kom tårarna…av besvikelse. ilska, smärta, uppgivenhet

Jag hade bestämt med min nätkompis Carina att ringa henne idag för att eventuellt träffas för en biltur i omgivningarna.
Jag sade till henne att jag hade en dålig dag, det hade hon också!
Vi var dock överens om att den inte kunde bli sämre av att vi kom ut en stund!

Efter lunch hämtade hon mig vid porten, och sen bar det av på en åktur runt samhället Alfta och till närliggande byar, bl.a byn där hon växte upp.
Jag fick se en mängd vackra hälsingegårdar, den ena finare än den andra, vackra vyer och…..
till sist, som grädde på moset…
kom vi till en bondgård där alla djur var ute, kossor, får och getter!
Stanna! ropade jag så Carina fick ställa sig på bromsen!
Ut, fort, med kameran i högsta hugg!
I kohagen kom två stooora vita hundar emot oss, vilt skällande!
Aha, tänkte jag, det måste vara rovdjurshundar!
Mycket riktigt bekräftade Carina att det fanns en hel del varg i omgivningarna, och att dom attackerat tamdjuren
Tog några kort på behörigt avstånd från staketet som bar anslag med ”varning för hundarna”

På andra sidan vägen fullkomligt kryllade det av får med små lamm! Jösses va söta dom var!
Såg en lamm-mamma som stod vid ingången till lagården och tittade ner i marken, där låg ett alldeles nyfött litet lamm! När vi stått en stund steg lammet upp på vingliga ben, stegade fram till mamma och började dia.
Getterna hade också killingar, precis lika gulliga och fina som de vi hade en gång!
Självklart knackade vi på dörren till gården och frågade om det möjligen fanns getost att köpa?
Och se, det fanns det, så gissa vem som ska ha fest ikväll, med fäbodknäcke och getost!!!

Den så miserabla dagen hade förbytts mot den absolut trevligaste jag haft sedan jag kom till Alfta!
Tack snälla Carina för att du ställde upp som chaufför och guide i det underbara vårvädret!