Veckans citat

"LillaSyster"

Vi har en liten keramik skylt i hallen med texten: “Ursäkta röran, men vi vill att ni ska känna er som hemma.”
Nu är jag väl mer åt den pedantiska typen om man ska tro min syster. Ja, du vet ordning och reda var sak på sin plats å så! Sen vet man ju aldrig om det ser likadant ut när man kommer hem som när man gick då man har två goa katter som tar med vad de tycker genom kattluckan.
Men lite skit i hörnen är ju bättre än ett rent helvete!
Det kanske är bäst att kolla in när kampen börjar. Ha nu en fortsatt skön lördag! Kram

åsa

Har slutat be om ursäkt för att det ser ostädat ut hemma hos mig, har ju i alla fall “ordning i röran” 😉
Sen är det ju så, att det som jag tycker är “städat” kanske andra anser vara hur rörigt som helst, men hemma hos mig är det mina “regler” som gäller.
Ha dé!/Kram

Anki

Helt perfekt … ja, citatet alltså – kanonbra! Vi är nog ganska lika i det här fallet, men jag ber inte om ursäkt för att det är rörigt… det är ju åtminstone hyfsat rent under röran och då får väl folk stå ut med röran tycker jag.
Önskar dig en fin söndag!
Kram

Pernilla

Så himla skönt att läsa citatet. Här kastas inga liv bort, minsann!
/P

Raija

Du får sluta be om ursäkt, för det har jag gjort. Eftersom jag inte orkar och väljer vad jag lägger min energi på, så är det lite stökigt ibland, när vi har så många djur. Jag har bestämt mig för att sluta be om ursäkt, vilket jag gjorde tidigare. De som kommer hit får stå ut med röran som är här ibland och gör de inte det, så behöver de inte komma…punkt. Det finns klart viktigare saker i livet att lägga energin på än att städa jämt och ständigt.

Marie i Skrifvarstugan

Härlig bild till det braiga citatet !

Önskar dig en fin söndagskväll !

Annonym

Jag är inte så intresserad av falskhet Som av att få uttrycka mig.
Faktum är att jag är så trött på människor och deras svek så jag kräks.
Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna lita på någon igen.
Jag försöker att säga positiva saker och visa min omgivning det de behöver se nämligen att jag gör något possitivt.
Det gör dem glada och de slipper känna hopplöshet över att inte kunna göra mig frisk från mina diganoser m.m.
Men det var länge sedan någon frågade hur jag har det eller ville komma på en fika.
Jag minns inte längre hur det kändes att inte vara glad.
Just för tillfället håller många av de i min släkt och de få vänner jag har kvar på med projekt bara uppmuntra till det som är possitivt.
Som att jag nu då ska lära mig hur jag ska bete mig i mina diganoser m.m.
I denna märkliga lek får man inte berätta för mycket hur man mår alltså min vardag.
Man ska bara berätta om det som går bra och är possitivt i deras ögon.
Man ska inte tala om djupa saker som ensamhet eller liknande då får de dåligt samvete och det vill de inte.
Såklart vill inte jag det heller men ibland kan jag inte hålla truten.
Skriver jag något på FB om att jag har det jobbigt kommer små gulliga hjärtan på rad
som ett hån.
För ingen kommer hit ingen ringer.
De som ringer pratar på hela samtalet om sig själva en del känner sig tvingade att fråga hur det är men ingen vill höra svaret så man blir avbruten och strax därefter är samtalet över.
Att min trötta hjärna redan efter fem minuters pladdrande om deras upplevelser och inköp knappt orkar ta in och sortera mer information är av underordnad vikt.
Kanske orkade jag det förut kanske är det så det alltid varit men att jag först nu ser det?
Jag vet inte så noga, det lutar åt det senare.
De flesta i min släkt känner mig inte alls om mina diganoser m.m. De har för länge sedan beslutat sig för vem jag är och hurdan jag är därefter blir jag behandlad.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör det som hörs är ändå det som bekräftar den förutfattade meningen.
Inget jag säger eller gör är något att möta med respekt eller beundran.
De vet bäst om allt så varför berätta något alls?

Jag skriver här för att psykisk misshandel från mobbare genom hela mitt liv från skolan m.m.. Åren har lämnat mig med djupa sår som aldrig läker.
Man får lära sig att leva med det på något vis att man skulle vara lat och dålig som människa för att man är pyski sjuk m.m.
Äntligen är jag “sjukpensionär” och får vila mig nu.
Men jag upplever stress och stor ängslan att tryggheten ska dras undan igen och det enda som håller mig uppe ska ryckas ifrån mig och min familj.
Försvinner det erkännandet så försvinner min enda väg till träning och terapi.
Båda uppbyggda av mig själv.
Tyvärr är det så att en del människor då får för sig att man visst kan arbeta.
De skulle testa att leva mitt liv. Det är inte så lätt som det kan verka av den långa lista av diganoser som finns är där inte mycket som jag inte upplever varje dag eller återkommande i intervall.
Det är ett ständigt avvägande till vad energin ska läggas på och hur på bästa sätt.
Jag orkar inte ta hänsyn till om andra blir trampade på tårna längre.
Jag har försökt att beskriva hur illa det är.
Man ska vara possitiv till träning säger alla.
Min träning på mitt sätt stärker mig.
Den kommer jag även att tala om senare.
Det är inte bara en tröskel vi ska över sedan går det lättare för en del är det så ja för andra inte tyvärr.
Faktum är att så mycket som folk vill att man ska göra när man blir ledsen gör en ännu ledsnare.
Så många har en åsikt det hade jag med förr.
Jag hade fel!

Titti Melender

Jajamän, jag suger också åt mej sådant. Finns så mycket roligare att göra än att hålla huset konstant skinande, och vad andra tycker bryr jag mej inte så mycket om.

Life by ScienceHelena

Haha 🙂 Det där uttrycket har jag aldrig hört, men tar med mig det till favoriter. Hittade hit till din blogg via Maries lördagscitat. Trevlig helg till dig!