Jag har läst..

Sara Greta Pehrsdotter, oäktingen, lever som paria med sin mor på en liten gård i Furunäs. Vardagen präglas av lika delar hårt arbete och tyst skam. Sara Greta är en fläck som inte kan gnidas bort och hon blir mer eller mindre tvingad ut till en tjänst som piga hos ett gammalt par.
Så blir Sara Greta uppvaktad av en bondson, Nils, som snart också friar. Lyckan är stor. Men hans föräldrar säger blankt nej. Hon kommer att dra vanära över familjen. Nils är envis och bröllopet blir ett av de mest omtalade i bygden. Snart föds deras son - men nu blir hotet från barndomens illavarslande himlatecken verklighet.

Utdrag ur boken:
"Och inte grät dottern heller, bara nästan. Hon hade sovit oroligt, känslan av skam och övergivenhet. Utdragssoffan hade känts liten och trång. I det första knappt synbara gryningsljuset hade hon klivit upp, klätt på sig och lagt ihop sängkläderna. Vemodigt men utan större saknad. En period av livet var till ända. Ätit ett par strömmingar, en bit gröt från kvällen innan, druckit ett glas nattljummen mjölk. Sedan smugit sig iväg. Stängt dörren efter sig och börjat vandringen bort. Beslutet hade väckt nya krafter till liv inom henne. Hon skulle överleva, visa att hon redde sig själv. Att även ett oäkta barn kunde reda sig.
Sist av allt hade hon gått ner till hägnan och tagit avsked av djuren. Korna som hållit dem vid liv, gett dem mjölk och kalvdans. Hon klappade dem. Tillät sig att gråta ännu en smula. Nu när ingen såg. Så tog hon ränseln och knytet med maten och lämnade den lilla plats på jorden där hon var född och dit hon sannolikt aldrig skulle återvända."

Historien utspelar sig under första halvan av 1800-talet i Västerbotten. Författaren har hittat en egen nisch där hon använder autentiska historiska skeenden som grund för sina romaner. Jag har läst flera av hennes tidigare böcker och tyckt om dem. Denna roman är inget undantag.
Språket är vackert och vemodigt som poesi. Man kommer in i en särpräglad sinnesstämning när man läser, en stämning som dröjer sig kvar långt efter att man läst ut boken.
Jämmer och elände är det till övermåttan mycket och inget lyckligt slut så långt ögat kan nå. Är man bara medveten om det, och det är jag, så är berättelsen både verklighetstrogen och mycket välskriven.