Jag har läst..

På den skånska landsbygden i trettiotalets Fattigsverige växer morfar Gustav upp med nio syskon.
Familjen för en daglig kamp för brödfödan, men Gustavs vacklande hälsa gör honom oförmögen att bidra till hushållet. Nio år gammal kommer ett oväntat avslöjande att förändra hans liv.
Gustav tar sig så småningom till femtiotalets Malmö, en stad som sjuder av framtidstro.
Där kan han för första gången förverkliga sin dröm om att sälja kläder. Han tar anställning, gifter sig med en kvinna från staden och ställer sig i det kommunala bostadsbolagets kö.
Inom loppet av några år har han gjort en klassresa från arbetarlivet i Göingeskogarna till en egen bostad och karriär i välfärdsstaten. En väg som sällan är så rak som den ter sig i efterhand.
I denna biografiska roman berättar Gustav Fridolin om den person som stått honom närmast och vars namn han bär; hans morfar. En man ur den generation som var med och moderniserade Sverige. En av de första klassresenärerna.

Utdrag ur boken:
"Men kära mor, bara för ikväll kan du väl sitta vid bordet med oss andra?" Hon svarade med att höja den kaksmetiga träsleven som i varning. "Jag sa åt dig att sluta tramsa, gjorde jag inte? Jag sitter bra vid spisen, där jag alltid suttit".
"Men varför kan inte du som lagar oss all maten äta med oss andra? Bara för ikväll?"
"Jag är mor i huset, min plats är vid spisen. Jag har ju alltid suttit här, du har aldrig klagat förr"
Han hängde på sig rocken för att gå till stationen och möta Ingrid. När han stod med dörren öppen vände sig mor mot honom och sa: "Gustav upplever kanske mycket i Malmö som vi andra inte sett. Men du ska inte tro att du kan komma hit från staden i nya gåbort-kläderna och berätta hur vi ska leva våra liv".

1958
Utvecklingen hade gått så snabbt att han hörde de äldre kunderna hos Rekord-kläder klaga som om de inte riktigt hann med. De ondgjorde sig över teven och allt som visades på den, över bortskämda barn och oartiga ungdomar och över allas oanständiga klädsel. Men mest av allt klagade de på skoan, där barnen inte fick stryk om de pratade utan tvärtom uppmuntrades att hålla anföranden för klassen.

En fin minnesbok över en älskad morfar.
Så kan man sammanfatta berättelsen som miljöpartisten skrivit i romanform.
Jag nickade, hummade och log igenkännande genom sidbladen, kände igen många ord och uttryck från mina föräldrars generation.
En bok som är lätt att ta till sig och som bevisar att en talang för skrivandets konst sitter i ryggmärgen och gör honom till en utmärkt författare.