Jag har läst..

Ingrid växer upp på en ö.
Havet är hennes berättelse.
Fisken, stormen, fattigdomen.
Hon äger årstiderna, fåglarna och horisonten.
Hon lär sig saker som ingen längre kan.
En dag måste hon lära sig ännu mer.

I ett kargt nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman som utgår från verkliga händelser mellan åren 1913-28

Utdrag ur boken:
"Hon kör in högra handen i buken på den största sejen och sliter ut inkråmet och håller upp det med vämjelse i blicken. Han ror från det ena landmärket till det andra medan hon slänger fiskrens över relingen och ser måsarna dyka över dem och plaska och äta och slåss i ett slags virvel på liv och död. "

"Hon är glad att få vara med de andra och är inte ett spår rädd, bara upprymd, och skrattar hela tiden. Men det har de inte lov till. Det är inte tillåtet att skratta i ett klassrum, av tre skäl, räknar magister Olai upp på sina långa smala fingrar: det stör, det är smittsamt och det ser dumt ut.
Det är inte heller tillåtet att skratta när man äter.
Ingrid fattar inte vad han menar. Att inte skratta när man måste är som att inte få behålla ena benet.
Men livet är ett helvete, det lär hon sig i alla fall, så hon slutar skratta och börjar gråta istället. Varje natt. Hon ligger i samma säng som Nelly, som fortfarande inte säger något, och längtar hem till Barröy med vilda flammor i bröstet."

Detta är den tredje romanen jag läser av Jacobsen sedan den första 2007. Han gör mig aldrig besviken.
Jag har alltid varit fascinerad av skärgårdslivet trots att jag aldrig upplevt det själv. Det karga enkla livet fascinerar. Karaktärerna är fint mejslade, inte ett ord för mycket, inte heller för lite. Alla träder fram som om någon skissade med blyerts på ett blankt papper.
Vem kan motstå en läsupplevelse som denna, att läsa om en sol som bryter igenom dimman som ett kokt torsköga!
Vem känner inte vinden i håret och havsluften djupt ner i lungorna? Jag gör det i alla fall.