Jag har läst..

Utan kvinnornas insats under kriget hade Finland inte förblivit självständigt, har det sagts.
Den finska Lotta Svärd-rörelsen var i förhållande till landets storlek den största kvinnliga försvarsorganisationen i världen.
Dagboken nedtecknades av Maija Kitunen under hennes tjänstgöring som finsk lotta vid fronten under Vinterkriget och Fortsättningskriget.
Dagboken är ett dokument som har litterär kvalitet när Maija skildrar hur en av hundratusentals kvinnor upplevde krigets vardag under kanonmuller, vardagsarbete med matlagning åt utsvultna soldater, kamratskap - och stunder av kärlek och längtan.
Maija föddes 1918 året efter att Finland proklamerat sin självständighet. Hon blev flicklotta och vidareutbildade sig till kantinlotta. Efter att ha avlagt lottalöftet
(- Gudsfruktan vare ditt livs innersta kraft
-Lär dig att älska ditt land och ditt folk
-Blott som rättrådig, ren och sann kan du vara en riktig lotta
- Fordra alltid mest av dig själv
-Glöm ej i motgångens stund det upphöjda i vårt mål
-Minns gångna släktleds arbete. Ära de gamla, de har gjort mer än vi
- Var anspråkslös i dräkt och uppträdande
- Öva självtukt och minns att du företräder en stor fosterländsk organisation)

skickades hon till en av kantinerna närmast fronten tillsammans med sina studentkamrater, vilka samtliga skulle komma att stupa. Efter krigsslutet flyttade hon till Sverige där hon bodde fram till sin död 2005.

Det är hennes dotter Anita Lalander som efter sin mors bortgång tog hand om mammans handskrivna dagbok, lät översätta den och tog initiativ till publiceringen.

Utdrag ur boken:

"Jag bjöd dem på julkringlor som mamma skickat och visade upp locket till asken där mamma hade skrivit: Den finska kvinnan har till uppgift att skapa hemtrevnad omkring sig var hon än befinner sig."

"I morse vaknade jag av ett surr, denna gång var det en symaskin. Skräddaren sitter i rummet bredvid och syr snödräkter och tältdukar med febrig brådska. Regementet bryter upp för att bege sig till linjen. Löjtnant Selin som ska åka på permission, kom för att ta farväl med en stor burk ananas under armen. En liten burk sardiner, surdegsbröd och smör samt saltgurkor gjorde vår kvällsmat komplett."

"Flygplan, bomber och kulsprutesalvor gör oss inte längre så uppskakade som i början. Döden kan komma i vilket ögonblick som helst. Jag är less på allting, slapp och viljelös. Varför ska man överhuvudtaget andas och existera här på jorden när det inte tycks vara något berättigande i det hela. Sitta dagarna i ända som en mus i sitt hål bakom lyckta dörrar i mörka rum som man knappast vågar värma upp. Det föll ett par bomber några meter från vårt hus och det skakade rätt så ordentligt. Just nu svävar tunga plan ovanför oss och av dunsarna att döma är de inte utan förning. Sak samma, låt dem härja, förstöra och ödelägga, det finns ju ingen rättvisa här i världen numera. Livet - vad bryr jag mig om det."

Jag hörde mycket lite talas om krigen när jag var barn. Dels för att männen som stridit inte längre var i livet, dels för att min mor och mormor inte gärna berörde krigsårens händelser. Man koncentrerade sig på nuet och framtiden. Sedan gick både min mormor och mamma bort innan jag ens tänkt tanken på att intervjua dem och ta reda på mer om min egen bakgrund.
Därför berör den här dagboken mig oerhört mycket. Det är som att någon öppnat en dörr, inte på vid gavel, men i alla fall gläntat. Jag har i min ägo många litterära verk som berättar om kriget, men inget kan som en dagbok krypa in under skinnet.
Dessutom skriver Maija på ett levande och livfullt sätt om umbäranden, glädjeämnen, vardag och fest i skuggan av striderna. Hon är fåfäng, rullar papiljotter i håret efter bastun och går i nystruken skjorta även vid fronten och hon är ung, hon har en romans och framför allt, hon överlever!
Jag blev mycket drabbad av berättelsen, inte minst då så många människor flyr krigets fasor även idag, ska vi aldrig uppnå fred på jorden?