Jag har läst…

Teneriffa, november 2001. Tvillingtornen har just rasat och världen tycks stå i brand. I Santa Cruz hamn ansluter Daniel till Gale och Devan, ett irländskt pr som annonserat efter besättningsmän till sin seglats över Atlanten. Snart kommer också tyska Matthias ombord.
För Daniel är havet en väg ut, en chans att omskapa sig själv. För Gale och Devan är det en dröm som går i uppfyllelse. Matthias behöver bara en paus. Men Venja är en liten segelbåt, och ute på öppet hav blir besättningens utsatthet snart uppenbar för var och en. Avskurna från omvärlden går de fyra allt längre in i en egen verklighet med otydliga spelregler. Samtidigt tycks det allt viktigare att få klarhet i vem Daniel är, och vad det är han flyr ifrån...
En psykologis thriller som utspelar sig långt ute till havs, en plats som är fullständigt isolerad - och omöjlig att ta sig ifrån. Vad är människor egentligen kapabla till under enorm press= Och när övergår den totala friheten i sin motsats, en förlamande rädsla?

Utdrag ur boken:

"Vi var fortfarande fastnitade mot havsytan som en fluga mot ett flugpapper, men lugnet och stiltjen började spinna samman till en enhet. Tystnaden tjocknade och samlade sig i tunga stråk som flöt fram över Venjas däck, ljudlöst, men samtidigt fyllt av rörelse, som en vind utan luft."

Den här historien uppfyllde inte mina förväntningar.
Karaktärerna blir aldrig levande, de är statister som spelar sina roller helt utan känslor.
Jag väntar och väntar på att stämningen ska tätna, på att obehaget ska börja krypa i ryggmärgen, men inget händer.
Till sist blir det lika långtråkigt att läsa boken som att själv sitta i en segelbåt dag ut och dag in utan att ha något att fästa blicken på...