Jag har läst…

Återupptäckten av Lucia Berlins noveller har varit en av de stora litterära sensationerna på senare år. Miljöerna, yrkena - Mexiko, Kalifornien, New York, Santiago de Chile, lärare, städerska, läkarsekreterare, sjuksköterska - och sjukdomarna, särskilt cancer och alkoholism, är hämtade från hennes egen tillvaro och egen familj. Av det skapade hon ett stycke litterärt liv, som nästan ser ut som en självbiografi.
Lucia Berlin levde 1936-2004

Ur Klas Östergrens förord:
Hon har en särpräglad rytm i sitt språk, blick för detaljer, hon förmår att med enkla medel etablera en känsla av intensiv personlig närvaro. Man blir övertygad om att hon vet vad hon talar om.

Utdrag ur bokens titelnovell:
"Bussen är sen. Bilar kör förbi. Rika som sitter i bilar tittar aldrig på folk på gatan, aldrig någonsin. Fattiga väntar mycket. Socialbidrag, arbetsförmedlingen, tvättomater, telefonautomater, akutmottagningar, häkten och så vidare..
Städerskor: ha som regel att inte jobba för vänner. Förr eller senare kommer de att börja tycka illa om er för att ni vet så mycket om dem. Eller också kommer ni att sluta tycka om dem för att ni vet för mycket om dem."

Utdrag ur novellen "Anteckningar från akuten 1977"
"Åldringar. Jag vet inte vad jag ska tycka om åldringar. Det känns hemskt onödigt att göra en dubbel höftledsoperation eller en bypassoperation på en nittiofemåring som viskar -snälla låt mig dö!
Jag tycker inte att gamla borde ramla så ofta, ta så många bad. Men det kanske är viktigt för dem att kunna gå själva, stå på egna ben. "

Författaren är en fantastisk iakttagare och berättare. Det blir tvära kast för boken innehåller många noveller, ibland känner jag att jag skulle behöva pausa och smälta det jag läst innan jag kastar mig in i nästa äventyr. Här finns allt, svärta och ljus, hopp och misär. Och humor, så mycket humor att jag skrattar högt.