Jag har läst..

"Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg. "
Sår skiver Bergljot i ett mejl till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra vuxna syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mera.
Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till kan man komma vidare.

Utdrag ur boken:sid. 283
"På väg från mötet med Bo stötte jag ihop med några gamla studiekamrater från teatervetenskapen och tog en öl med dem. En hade sin flickvän med sig, en kvinna som jag omedelbart kände antipati mot, hon pratade för högt och för mycket, tog stor plats på ett självklart sätt, sedan förstod jag och rodnade. hon var lik mig. Delade egenskaper med mig som jag hade ett oavklarat och ambivalent förhållande till. -Titta som hon gör sig till och vill ha uppmärksamhet!"

Den här romanen beskriver ett ämne jag personligen är helt obekant med, en arvsstrid. Som ensambarn till föräldrar utan egendom att ärva är begreppet något jag bara fått en uppfattning om genom att läsa om andra.
Jag läser och läser och när jag är framme vid sidan 175 berör berättelsen mig fortfarande inte, inte ett dugg. Det känns mer som att jag läser ett kammarspel, men även de kan vara intima, kusliga, och ruskigt bra. Jag har inte förmåga att tränga mig in i karaktärerna och deras situation. Jag har dock inga problem med själva ämnet som är fruktansvärt och inte alls så ovanligt som gemene man kanske tror. Auktoritära föräldrar kan skapa mycket kaos och hemska följder för ett oskyldigt barn.
Så, vad ska jag då säga när pressen i övrigt är helt begeistrad i denna roman? Kritikernas superlativer som : taktil känsla, måleriskt, talspråksflöde, febrighet, oavlåtligt engagerande....
Jag kan inte hålla med. Tyvärr.
Boken är för mig lika tråkig och oengagerande som titeln.
Nu vill jag inte att du som är intresserad av den här boken låter bli den bara för att jag inte gillade den. Kanske rentav tvärtom, läs den och tala gärna om vad du tyckte!