Eftertänksamma dagar

Du som läser min blogg minns kanske att jag till och från har uttryckt oro för min lilla livskamrat Daniel som har varit ur form på olika sätt senaste tiden.
Bara helt nyligen försökte vi få ett svar på varför Daniel har tappat så mycket päls så han snart kan kallas nakenhund.
Tur var väl att han inte hade sjukdomen man misstänkte, men något annat svar har heller inte stått att finna.
När november månad började fick vi väldigt ruggigt väder här i Falun, regn och blåst varenda dag gjorde att Daniel gick i viloläge, han ville absolut inte gå ut mer än till andra sidan gatan för att göra sina behov och sedan ville han snabbt in i stugvärmen igen.
Det är ju inte så konstigt, en fryslort har han ju blivit och i ärlighetens namn tyckte även matte att det var rätt skönt att slippa plaska omkring i blötan längre stunder.
Daniel har sovit och sovit och sovit…
Samtidigt har jag åter försökt utläsa hur det står till med hans hörsel.
Jag bad veterinären kika i hans öron när vi var där och hon tyckte det såg bra ut.
Men, jag har märkt att han inte lyssnar/hör när jag kallar på honom så jag har fortsatt använda örondroppar enligt veterinärens ordination, såna droppar som bara rengör örongångarna, alltså inte kortisondroppar.
Nu har jag motvilligt fått inse att han faktiskt inte hör nånting alls. Det förklarar också en del annat i hans beteende, sådant som jag inte begripit eller velat begripa.
Idag dammsög jag när han låg och sov i bädden, han reagerade ingenting, han som avskyr dammsugaren.
Utomhus kan han skälla till på sådant han tidigare aldrig reagerat på, förmodligen för att han blir överraskad när han ser någon som han inte har hört närma sig.
När jag backar bandet rejält så minns jag flera gånger när jag varit övertygad om hans dövhet för att några dagar senare säga till dottern: Han hör!!!
Så problemet har nog eskalerat under en längre period, och kanske kan hörseln ännu återkomma i någon mån, eller så gör den inte det.

Jag märker också att jag plötsligt fått en riktig knähund, så snart jag sätter mig i fåtöljen eller soffan så vill han sitta i min famn. Förut nöjde han sig med att ligga bredvid..
Det här är ju bara mysigt och absolut inget störande, tvärtom, men det är ändå något nytt i vår tillvaro.
Igår och idag har han börjat ”prata”, han som är den tystaste av alla hundar jag haft.
Han skäller inte utan det låter mest som ”mysmorr”, ett lågt gutturalt läte långt nerifrån halsen. Detta gör han när jag sitter vid datorn eller vid köksbordet där han inte kan hoppa upp i mitt knä. Gofisen!
De senaste veckornas samlade erfarenheter har också gjort att jag sökt lite information om hur man bäst kommunicerar med en döv hund.
För trots dövheten är han levnadsglad och full av liv och ska självklart få fortsätta som min kompanjon så länge han orkar och kan.
Det finns inga enkla sätt att konstatera dövhet hos en hund, det kräver båe skiktröntgen, datortomografi och magnetröntgen. Att genomföra dessa dyra undersökningar på en gammal hund finner jag helt meningslösa, speciellt då ändå ingen bot finns.
Jag vill förstås att vårt gemensamma liv blir så njutbart som möjligt för oss båda, så jag har googlat och hittat en del bra tips och råd.
Det är inte helt ovanligt med hundar som är döva från födseln, vissa raser drabbas oftare än andra.
Men, det är ju lättare att uppfostra en hund som redan som valp är döv och inte upplevt något annat än att ta sig an en äldre hund, Daniel är tretton år.
Som tur är går han ju inte lös här i förorten så han har vant sig vid att alltid ha koppel. Och när jag minns tillbaka till tiden i Sundborn så hände det ibland att han traskade iväg när han gick lös. Då stod jag och ropade länge utan att få respons och fick sedan gå och leta reda på honom bland träden. Då tänkte jag att han bara nonchalerade mig men nu tänker jag att han kanske redan då hade problem med hörseln. Inte lätt att avgöra…
För att inte skrämma honom när han ligger och sover och jag vill ha hans uppmärksamhet är det bästa att inte peta på honom, då blir han skrämd, utan hålla fram handen framför nosen. Då känner han min lukt och vaknar…i bästa fall, annars får jag röra honom lätt på axeln.
Det här är vad som sysselsatt mig några dagar nu så jag inte tagit mig tid att blogga.
Nu vet du varför.

I morse när jag varit uppe och kissat hittade jag ingen hund ..

förrän jag lyfte på täcke, här ligger han och trynar….
I helgen var dottern på besök

Det var jag som fyllde år men det var Daniel som fick present!

Man är aldrig för gammal (eller för döv) att busa!
Så länge min bästis äter med god aptit, rör sig bra när han är ute så är det ingen fara på taket. Idag var det torrt och fint väder och vi gick två längre sköna promenader då han sträckte ut stegen och gick raskt framför mig hela vägen.
Då blir matte så glad!
Om du har erfarenheter av livet med en gammal hund som har nedsatt hörsel tar jag gärna emot tips och råd!