En vemodig vecka…
Imorgon är det en vecka sedan Daniel fick somna in.
Tiden har gått både snabbt och långsamt, dagarna känns evighetslånga, ändå tickar tiden på.
Som vanligt är det lättast att se hur jag mår genom att titta på mina händer…
Jag har lovat mig själv att komma ut i friska luften varje dag oavsett hur motigt det än är, hur ska jag som alltid har ett snöre i handen i vars ände det går en hund vänja mig vid att gå allena?
Första ensamma promenaden gick ner till änderna, jag vill gärna ha ett mål och inte bara irra runt i kvarteret.
Änderna var tacksamma över havregryn o annat smått och gott som jag samlat på mig.
Jag var under de kallaste perioderna orolig för hur fåglarna skulle överleva kylan, tack o lov verkar många ha klarat sig
Vattnet forsar lite försiktigt vid Slussen mellan sjöarna Tisken och Runn
Tisken är snart isfri
Det dröjer innan det är aktuellt att sätta ner rumpan på en parkbänk vid vattnet.
I två månader levde jag med en ständig anspänning och oro, det tar ut sin rätt nu, och det är så ledsamt att slutet blev det jag befarade.
Att ständigt pendla mellan hopp och förtvivlan har tagit hårt och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig.
Jag är van att gå ut i ur och skur med min fyrfota kompis fyra gånger per dag, nu kan jag stå på balkongen och tänka att nu slipper jag gå ut i snöblask och ösregn, men det gjorde jag ju så gärna även om man muttrade lite ibland…
Att avsluta en lång epok som hundmatte kommer att ta sin tid.
Jag hör Daniel tassa omkring här i pörtet, jag stänger fortfarande inte toadörren för han satt alltid på hallmattan när jag gick på toa, han visste alltid hur jag mådde och kände
Sorgen gräver ett stort hål i bröstet, men jag vet att det lindras med tiden.
Nu önskar jag snart få en liten föraning av våren, för med våren kommer alltid hoppet även om vemodet består.
Jag är otroligt tacksam för all omsorg och kärlek ni visat i sorgens stund, att veta att mina bloggvänner deltar i min sorg känns väldigt fint.
Jag älskade den lilla nya familjemedlemmen från att han var valp och bodde hos dottern med familj
och varje gång jag besökte dem så gosade vi, precis som att jag någonstans kände att han någon gång i framtiden skulle bo med mig och bli min bästa vän!
Daniel gav mig ovillkorlig kärlek varje dag, han var hela familjens kelgris och vi älskade honom så mycket.
Livet är så mycket fattigare och så tomt utan honom….
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Minton
Många fina bilder på Daniel . Förstår att du saknar prinsen och era promenader. Det är inte detsamma att gå utan hund.
Hjärte kramar från oss
Paula
Igår var jag duktig och gick en rejäl runda i gråvädret, idag har jag inte gått utanför dörren. Men, så sakteliga ska det nog börja kännas att våren är på väg och imorgon får jag träffa flickorna. Varm helgkram och nospuss!
Mia
Älskade lilla vännen….. Det här är så jobbigt att genomleva, jo jag vet att sorgen lindras men vad hjälper det när man är mitt i den? Det är ändå skönt att du kan ta till dig all omtanke och kärlek du får via familj och vänner av alla de slag. Jag sänder en stor, varm kram till dig!
Paula
Ja du vet ju precis hur det känns, en lurvtuss som man aldrig glömmer, tomt är det i pörtet. Men dagarna går, saknaden finns kvar men förtvivlan ger med sig så småningom. Imorgon träffar jag tre rara tjejer, mina tjejer! Det lindrar…Kram från pörtet
Anna-Lena
Känner så starkt med dina sorgsna och kraftfulla ord. Ord fyllda av kärlek och tacksamhet.
Tänker att det kanske är någon lite vovve som behöver din omvårdnad, när du är mogen för det.
Kram fina du!
Paula
Tack för omtanken, jag tror inte jag orkar engagera mig i någon ny vovve längre, börjar bli gammal och trött. Men vem vet…att gå o rasta någon som behöver tillfälliga promenader kan jag tänka mig, Vi får se vad framtiden ger, men just nu vill jag bara vara, o utforska min omgivning utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Kram
LillaSyster
Aj, aj aj din händer. Du får hitta något annat att göra än att riva sönder dig. Fina bilder på dig och prinsen. Och många minnen har ni ju hela familjen. Han lever i mångas hjärtan för alltid.
Du kanske kan vara dagmatte till någon hund? Eller finns det något hunddagis i närheten som behöver volontär? Kram kram
Paula
Hade jag varit yngre och raskare hade jag gärna tagit hand om en liten pälskling. Men nu tycker jag att det får räcka. Orken är inte som förut, och jag känner att nu kan jag göra saker utan dåligt samvete, åka iväg på små turer, utan att tänka på att hinna hem inom fyra timmar, åka o hälsa på kompisar, känna mig fri på så vis att jag inte har någon tid att passa. Hade förstås hellre valt ett par år till med prinsen, men nu blev det inte så. Stänger inga dörrar vad gäller hundrastning om nu någon lämplig kandidat dyker upp …den som lever får se. Tack för omtanken, trevlig helg och kram från pörtet
Anna i Portugal
Så vackra ord, starka och personliga. Öppna. Fina. Förstår det är tufft och jag hoppas du fortsätter gå ut som du önskar. Och att dina händer snart tagit stryk nog.
Susjos
Så fina bilder på prinsen Daniel, sorgen är ju sååå tuff förstår jag, så svårt….fint att du går ut själv på promenader ( så fina bilder) , och vilken tur att vi går mot våren i alla fall med ljuset och värmen, en klen tröst…
Varma varma kramar till dig!!!
åsa
Beklagar sorgen.
Förstår Din smärta och hjärtesorg.
Jag tror det kommer att kännas bättre nån gång… bra gjort att Du tar Dig ut.
Tänker på Dig.
BP
Läste LillaSysters kommentar och håller med henne. Hon har alltid konkreta och riktigt bra förslag om hur problem kan lösas.
Tycker du är väldigt disciplinerad när du väljer att gå ut ändå, trots att Prinsen inte ligger många meter framför dig på gångstigen och sonderar terrängen. Är glad att du/ni har så många fina minnen av honom. Du kan alltid plocka fram dom när du går dina promenader, för då följer Daniel ju med dig ändå – i tankarna alltså.
Många varma styrkekramar. Du klarar det där Paula!!! Och sluta med att “äta upp dig själv”!!!
Paula
Tack för pepp! Just nu gör det ännu så ont att ens tänka på vårt liv tillsammans, då blir jag så gråtmild så det sparar jag till när jag sitter hemma. Men du har rätt, jag vill minnas, bara den värsta sorgen lägger sig. Att röra på sig när man gått hundpromenader i nästan trettio år är ju som att andas, jag blir totalt rastlös om jag inte går ut, idag har jag inte gått utanför dörren, så vi får se hur det blir med sömnen. Dagen har varit fylld av sport, skidor, skidskytte, friidrott….och som grädde på moset president Alex!
Anette Nordström
Åh, vad jag känner med dig. Jag har ju gått igenom det själv och vet hur ont det gör. Det blir bättre men saknaden finns alltid där. Och även de fina minnena. Men vad händer med dina händer? Får du klåda?
Varma kramar
Paula
Tack för omtanken! Jag river på fingrarna när jag inte mår bra, river tills det blöder…just nu har jag bomullsvantar på händerna, det går över…liksom den värsta saknaden. Men fy så jobbigt det är. Trevlig helg! Långa promenader ska jag fortsätta med även utan hund, hur jobbigt det än känns..
Karin
Massor med varma Styrkekramar till dig från mig!
Paula
Tack snälla!
Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv
Stor kram! Det gör fruktansvärt ont att förlora sin älskade hund ???.
Britt
Kära du
Som.jag känner med dig och känner igen mig idig
Det har varit svårt att bli en icke med hund människa
Länge letade vi en ny hund efter Molly men har nu landat i att det får vara bra nu .
Det känns både bra och lite sorgligt men …att förlora en fyrfota familjemedlem är så pass tufft så har landat nu i att det räcker
Jag vårdar mina minnen efter Moffi och Molly och så får man låna nån hund ibland
All kärlek och tröst till dig …våren kommer och det blir lite lättare ?
Paula
Tack snälla Britt, jag vet att vi har gått igenom samma smärta genom åren. Jag har tyckt det varit tråkigt att ni inte har hittat en ny hundkompis som passar er. Men så kan det vara. Jag tog ju över mina två sista hundar från dottern så det var så självklara val när jag kunde ge dem mer tid än dotterns familj. Nu blir det inga fler hundar för mig, jag kan hjälpa till med hundrastning men orkar inte med att förlora flera egna djur. Och jag vill känna mig lite fri att slippa passa tider och ha dåligt samvete om jag är borta några timmar. Allt har sin tid, eller hur? Varma kramar
Kina
Det finns inga tröstande ord som hjälper just nu, men vi är många som tänker på dig och din lilla kamrat. Var rädd om dig Paula, och fortsätt ta dina promenader. Det är inte bra att bara bli sittande i sina tankar. Skickar många tröstekramar till dig!
Paula
Tack för din omtanke! Jag är överväldigad över alla fina ord jag fått i sorgen. Och visst försöker jag leva trots saknad och sorg. Det är inte första gången, men det blir inte lättare. Tjejerna peppar mig, imorgon ska vi ses första gången efter Daniels bortgång, jag orkade inte förra helgen. Jag är ju så tacksam över all kärlek jag fick av Daniel, kärlek och sorg går ibland hand i hand. Varma kramar
Britt
Ja Allt har sin tid så är det verkligen
Vi får leva på ljusa minnen och traska vidare i livet
Glädje och sorg vandrar tillsammans
Kram
Birgitta Malmstedt
Så oerhört sorgligt att läsa om din fina hund Daniel. Jag förstår att du har det tungt nu och jag hoppas att dina fina familj kan ge dig tröst och stöd.
Paula
Tack för dina fina ord. Sorgen är stor, men kärleken jag fick av Daniel är värd mina tårar. Absolut får jag tröst av familjen, Vi ska ses imorgon, förra helgen orkade jag inte. Livet går vidare.
Ibod11 - Ingrid
Alla vi som har upplevt sorg vet hur du känner. En fin och underbar kompis som gav dig hela sin själ och all sin kärlek finns inte längre hos dig och det är så svårt att hantera den där saknaden och tomheten som bultar i bröstet. Sorgen tar tid och precis så måste det få vara. Men du vet lika väl som jag att med tiden känns det lite lättare och jag hoppas att du kan njuta av allt det fina som väntar. Fantastiskt vackra bilder på den vår som är på gång. Även jättefina bilder på din älskad lilla Daniel <3
Paula, min fina vän, du vet att jag tänker på dig och känner med dig <3
Ett stort fång med tröstande och varma kramar ?
Paula
Tack Ingrid, jag vet hur väl du förstår vad jag går igenom. Varje avsked är lika jobbigt men ändå värt allt när man fått så mycket tillbaka. Bara att kämpa sig igenom sorgen och så småningom minnas allt fint man upplevt tillsammans. Jag ska träffa tjejerna imorgon, jag orkade inte förra helgen, men vet att jag inte kan isolera mig här hemma. Varma kramar , hoppas du har en trevlig helg framför dig!
Äventyret Framtiden
Jag tänker spontant på att Daniel hade det toppenbra med dig och hela familjen. Han hängde med i många år. Han känner säkert enbart tacksamhet för allt det fina ni har haft tillsammans. Det vet jag att du gör också och jag vet precis hur det känns när en fyrbent liten vän som är det trognaste man kan tänka sig lämnar världen. De går aldrig ur men dagarna gör sitt, Det vet jag att du vet. Hjälper det att lägga något på dina händer, tunna fina handskar?
Jag sänder varma kramar, många många
Paula
Ja Karin, du har rätt, Daniel hade ett toppenbra hundliv med mycket kärlek och omsorg. Men saknaden är ju såå stor, den måste bara värka ur kroppen så småningom. Så snart jag börjar må lite bättre så syns det också på mina händer, försöker använda bomullsvantar, men det lyckas inte hela tiden, ännu…
Tack för omtanken, kram från pörtet
Znogge
Så många fina bilder på finaste Daniel <3 Jag förstår mer än väl att det har varit en mycket tung och ledsam vecka och det tar tid att komma över sorgen efter en fynbent vän. Frågan är om man ens kommer över den för något fattas en och så är det bara. Vi har haft förmånen att ha en hund kvar när den andra fått somna in. Det har varit lättare så tillvida att man har kvar sina rutiner och någon som pockar på ens uppmärksamhet. Men helt utan hund måste vara så mycket tuffare.
Varma kramar
Paula
Ja, det är enklare när man har en hund kvar, så hade jag också tidigare. Men sedan jag blev ensam har jag inte orkat med mer än en hund i taget. Däremot har jag ofta haft dotterns hund på “kollo” när hon behövt avlastning. Men sista åren har Daniel varit ensamhund. Och det känns nu väldigt jobbigt eftersom det var den sista hunden jag kom att ha i mitt liv. Nu ska jag lyfta blicken och upptäcka annat i tillvaron, nya platser, mer umgänge med familjen, det blir nog bra! Tack för omtanken
Hanneles bokparadis
Fina bilder, bra att du tar dig ut.
Åke
Man kan se i varje bild hur han trivdes hos dig. Än idag saknar jag min Tuss, när det dyker upp en bild blir det lite tungt… minnen ploppas liksom upp. Jag är helt övertygad att du gav Daniel en fin tid. Allt det här du skriver som tex tass steg känns igen, vid toaletten hade jag också en hund sittandes inne… jag hade ett tarmvred jag sedermera fick operera därav jag aldrig fick vara ensam på toaletten eftersom jag låg och vred mig i smärtor strax före. Man anar inte vilken kärlek man kan få. Vem mötte mig vid grinden tror du? Hon hörde bilden på 300 meters håll. Facit sa att hon kunde klockan för vid 16:00 sat hon många gånger och tittade på dörren. Sorgen gräver ett stort hål i bröstet ja, lindras med tiden… …jodå… men låt det ta din tid. Kram Åke
Paula
Hundens kärlek och trohet finns inga gränser för. Tänk om vi människor kunde efterlikna dem! Jag är så ledsen över förlusten, men jag var ju självklart också medveten om att Daniel redan var 13 år och inte kunde leva hur länge som helst. Men hoppet är det sista som överger människan. Nu får jag leva på ljuvliga minnen!