Tillbakablick mellan skurarna

Idag är en vemodigt sorgsen dag i pörtet

Jag hoppas att älskade Daniel får glass i hundhimlen på sin födelsedag. Mitt hjärta är tungt av sorg och tacksamt över åren vi fick tillsammans.
Jag aktiverar mig så gott jag kan, just nu är det lite varannandags-väder vilket gör att jag också är varannan-dags-aktiv.Jag bannar mig själv för att jag inte kommit igång med min dagliga simtur ännu, nu kan jag inte skylla på att jag inte har skaffat ny baddräkt och badtofflor, allt ligger och väntar i garderoben… Nu såg jag en värmebölja vara i annalkande i slutet av nästa vecka, men egentligen finns ju inga hinder att ta ett dopp i sjön redan nu, det är faktiskt isfritt!
Dottern börjar sin semester och känner sig redan rastlös så vi har börjat kika på någon kryssning på Östersjön.
Nu ska jag visa de sista bilderna från mitt besök hos Anki i Norrköping, det vet jag att några bloggvänner som kommer från staden sett fram emot.
Jag njöt verkligen över det välbevarade industrilandskapet mitt i stan. Tänk att man på 70-talet diskuterade rivning då området var starkt förfallet! Tack och lov tog man sitt förnuft till fånga och idag blomstrar området fyllt av företag och nya verksamheter

Jag börjar promenaden med att klappa lite på Moa Martinson som står för högt på sin piedestal för att jag skulle kunna ta i hand. Moa kom från statar- och industriarbetarmiljöerna runt Norrköping.


Ett ständigt brus hörs från Motala ström och ibland går man så nära vattnet att droppar stänker i ansiktet.

Skoj att se det i verkligheten, Strykjärnet!

Gatlyktor i gammal stil.

Anki guidade mig på bästa vis, men självklart kommer jag inte ihåg namnen på husen och gränderna vi passerade.

Vattnet alltid i rörelse, promenadslingan går längs med strömmen

Så viktigt att bevara de gamla landskapen för kommande generationer



Här brer strömmen ut sig rejält, ser en skymt av Anki och Muffin som visar vägen

Nu dånar det så man inte kan prata..

Virvlande skummande vatten kan jag njuta av hur länge som helst, men min blick fångade också något helt annat.

Hon var långt borta, knipmamman, så bilderna blev suddiga, men hon kämpar och simmar mot strömmen medan ungarna varken hinner eller orkar hänga med. En lång stund tittade vi och undrade hur det skulle gå för dem, men till sist gav hon upp, vände mot lugnare vatten och alla ungar hängde med.
Här slutar min härliga resa hos mina fina vänner Anki oh Muffin!
Minnena lever vidare…