Året är 1942 och de sovjetiska styrkorna har lämnat en vandaliserad stad bakom sig. Mycket är ändå sig likt när Aino, Hjalmar och Disa äntligen återvänder till Hangö för att forma sitt liv i det nya. Hjamar strävar framåt, inställd på att bygga nytt och göra rätt, men det råder brist på allt. Aino trivs allt sämre i sin roll som fästmö och styvmor, och livet visar sig medföra både svåra val och nya bekantskaper. Disa tampas med skuldkänslor i en tid av lidande och förluster, och ser inte hur allt ska kunna sluta lyckligt när livet är så skört.
Utdrag sid. 42-43
"-Berndt tänker på Aino, visst gör han det. Men det är inte långa tankar, och inte dyker de upp ofta, heller. Nej, hans tankar på Aino påminner mest om tankarna på sonen Nisse: obekväma och tyngda av dåligt samvete. De sitter där som en blåsa på en narig häl, eller ett sår i mungipan. Förr eller senare svider de till.
sid 135
Disa anmäler sig som arbetsför och blir kommenderad till det ställe hennes erfarenhet lämpar sig bäst; en stor kantin i centrum av staden. Ändå är Disa inte alls förberedd, det inser hon snart, och det är inte de unga lottor som jobbar där heller. "Det här är mer som att mata grisar" klagar en dyster fröken. "Man hivar ner allt man har i en hink och rör om, och kallar det för mat. Sen kastar sig alla över det"
Fullt så illa är det inte, men det gäller att vara kreativ med det man har. En besynnerlig, vibrerande energi uppstår när en stad inte är i balans. Det finns mängder av män som ska ställa allt i ordning, järnvägsarbetare, speditörer, målare, snickare, militärer och krigsfångar. Och så unga, ivrigalottor som ska mata och plåstra om alla dessa män, som ofta är långt borta från sina familjer.Det är inte så underligt att luften ibland blir tjock av förvirrade lustar och okloka begär, tänker Disa.

Karin Collins har blåst liv i historien och gjort den levande på ett inkännande och lyhört sätt. Hon kryper under huden på sina huvudpersoner och visar på den sorg, vrede, hopp och längtan alla känner.