Stämningen i novellerna påminner om Chopins etyder: sorgmod, saknad, avsked...Men det är inte uppgivet, det finns också livskraft, humor och en glöd som bränner till.
Ofta står ett barn i centrum, föräldrarna är omtänksamma och kärleksfulla, de varken dricker eller slår. Men de skiljer sig, flyttar bort, lämnar. Barnet fortsätter bo med pappa, ibland hos båda turvis. Resultatet blir inte ett livslångt trauma, men nog ett minne för livet.
Som vuxen blir han lämnad av sin kvinna som har h ittat en annan. Livet går vidare, också han hittar en annan, och gör han det inte fortsätter livet ändå. Vardagen blir lite torftigare, men inte meningslös.

Bargums personer hör hemma i en finlandssvensk helsingforsvärld, den är inte högborgerlig, inte arbetarklass. Ofta har pappan en firma, skuldsatt och inte särskilt framgångsrik, men det är inte så illa att självmord blir lösningen - då hade vi befunnit oss i den finskspråkiga litteraturen.

Jag gillade novellerna som närmade sig kåserier, lite dråpliga och allmängiltiga, med en lagom udd av allvar. Njutbar läsning!