Kukum betyder mormor på innuernas språk.
Den kanadensiska författaren ger här röst åt sin gammelmormor Almanda.
Den föräldralösa Almanda växer upp hos ett nybyggarpar och blir som femtonåring förälskad i en ung innu, Thomas Simeon.
Trots kulturella skillnader blir hon varmt mottagen av hans familj och delar med honom ett hårt, men fritt nomadliv i skog och mark.
Almanda lär sig inte bara det som förväntas av klanens kvinnor utan blir även en skicklig jägare.
Hon föder nio barn, räds inte att driva igenom reformer som hon tror på och lever i tät gemenskap med innuerna som likt andra urfolk påtvingas reservat och internatskolor.
Berättelsen är stadigt förankrad i den allestädes närvarande naturen som underkastas exploatering med förödande konsekvenser för kommande generationer.
Jag läste denna hjärteknipande berättelse genom tårfyllda ögon trots eller kanske just för den osentimentala tonen i boken. Paralleller dras själklart till andra urfolk som tvingats gå igenom samma helvete.
Att bli berövad all frihet och tvingas bo i reservat, skicka sina barn till internatskolor flera månader i sträck, man bara ryser...
Enkel prosa, lättläst, men ack så tankeväckande och vacker.