Jatkosota on loppunut, Ellen palaa kotiseudulleen auttamaan vanhan kartanon maatöissä. Rintamalla Ellen tunnettiin toisella nimellä, toisena henkilönä.

Kartanon naapurissa asuu myös Lydia, jonka mies on haavoittanut sodassa mielensä. Ellen, Valde ja Lydia joutuvat kukin kohtaamaan sen, miten elää menetysten ja ahtaiden normien keskellä, miten tulla rakastetuksi vaikka maailma ja tunteet myrskyävät.

ote siv. 65
"Vieläkin oli vaikea uskoa, että viholliskoneet eivät enää tulisi. He saivat tehdä kokon, olla näkyvillä ja pelkäämättä paljaan taivaan alla, he olisivat saaneet vaikka reunustaa koko kylän loimottavilla helavalkeilla ja puhaltaa kaikkiin torviin ja huutaa taivasta kohti, että täällä me kaikki olemme ja täällä meidän talomme ovat, ja silti he saisivat olla rauhassa"

En tiennyt lukiessani kirjaa että tämä oli jatkoa aikaisemmin julkaistuun Paperijoutsen-romaaniin. Olisi ollut helpompi ymmärtää päähenkilöitä jos olisin lukenut ensimmäisen kirjan ensin.

När Liam kommer hem den här kvällen efter en veckas jakt i de skogiga bergen, förstår han att något har hänt. Hans femårige pojke Aru kommer inte springande och möter honom, och på marken ser han spår efter björn. Bakom huset, under sin älskades livlösa kropp, hittar han sin son - vid liv.
Hela hans tillvaro rasar, men han inser en sak: den här vildmarken är inte skapt för ett barn, ett barn han dessutom knappt känner och inte hinner ta hand om. Han bestämmer sig för att anförtro sin son åt släktingar och tar med sig Aru på en lång resa till häst. Saker och ting blir dock sällan som man tänkt sig. Så småningom, i takt med trampet från hovarna, väcker Arus intensiva blå blick något i Liam han inte visste att han bar på.
Utdrag sid. 23
"I sjutton år har jag bott i bergen och nån väg tillbaka finns inte, jag är som en enveten åsna som fått dåliga vanor det hon en gång fått för sig det gäller. Mig gör det inget att vara en enveten åsna. De som känner mig väl säger att jag har ett hjärta av guld problemet är bara att det sitter så djupt och långt inne. Det här jobbet det här livet var det bästa jag kunde välja, ända sen jag var liten har jag haft svårt att lita på folk så fort de är några stycken."

sid70
"På kvällen värmer jag varsin liten konserburk till oss. Jag säger till Aru pass på, den är varm och sen får han klara sig själv jag har gjort mitt. I naturen är det mammorna som ger ungarna mat. Ibland jagar papporna och skaffar fram föda, men min unge får lära sig själv jag har inte den sortens instinkt. Burken är halvhög men trång och inget du lätt slevar i dig i synnerhet om den är brännhet och du inte kan hålla den i handen och i ögonvrån ser jag hur han försöker."