Det stora vemodet rullar in…
Igår kände jag att jag behövde frisk luft i lungorna efter att ha röjt på dammig vind och packat kartonger.
Jag kom på att det var länge sedan jag gick längs sjön mot Hälsinggårdsbryggorna. Där i närheten ligger den lilla badplatsen jag senast simmade vid strax innan jag bröt handleden.
Klockan var redan åtta på kvällen men skymningen hade knappt lagt sig ännu.
Medan jag går där på den bekanta stigen slår det mig plötsligt, det är ett halvår sedan Daniel somnade in!
Det kändes som ett knytnävsslag i mellangärdet, har det gått så lång tid allaredan?
Nu blev promenaden med ens väldigt vemodig, här traskade vi ju tillsammans så ofta förra sommaren …
Nere vid marinan vänder jag hemåt och plötsligt öppnar sig en skärva ljus på den mörka kvällshimlen!
Jag ser det som en hälsning från min bästa vän som fortfarande går vid min sida, bara inte synlig längre..
Efter bara minuter är skådespelet över, molnen tätnar och den sista solstrålen slocknar..
Älskade Daniel, jag saknar dig så! Du finns alltid i mitt hjärta!
21 kommentarer
Anette Nordström
När jag läser vad du skriver så kommer jag ihåg en sak som en väninna berättade. Hon var på en begravning av en ung kille, vän till familjen. Det var på hösten, regnigt och kulet. Men precis när kistan sänktes ner i graven så kom en solstråle fram och lyste rakt ner på kistan.
Jag förstår att du saknar din Daniel. Det blir så tomt efter de lämnat oss. Varma kramar.
Paula
Ja nu ekar det tomt i pörtet, för första gången sen urminnes tider. Ända sedan dottern kom hem med en kattunge när hon var 15 har vi har djur, över 30 år. Jag hoppas kunna få lära känna någon söt vovve efter flytten , någon som kanske uppskattar hjälp med promenad eller passning. Jag ryser när jag läser om vad som skedde vid kistan, jag hade också tolkat det som en sista hälsning. Kram
LillaSyster
Helt klart prinsen som skickade en hälsning till sin fina Matte. Kram på dig.
Paula
Tack, alltid tröstar det en aning med dylika tankar även om förståndet säger att det bara är inbillning. Kram
Äventyret Framtiden
Ett halvt år ! Otroligt att det är så länge sedan.
Känn varm glädje …visst var det Daniels hälsning du fick.
Kram från gränden!
Paula
Ibland får man tolka himlafenomenen som man själv känner för. Bara det känns bra för en själv. Jag har ju sädesärlan som varje vår kommer med en hälsning från min mormor. Ja, i allafall känns det som en liten tröst.Kram från pörtet
Anna-Lena
Vackert! Kram
Minton
Vackra bilder och visst var det en hälsning från Daniell.
Kramar från oss
Anna-Lena
Så fint!
Naturligtvis ser du den vackra himlen som en hälsning från Daniel. Vem vet… det kanske var så. Om det kändes bra för dig, då var det så.
BP
Ja, tänk så fort tiden går. Daniel trivs säkert där han är nu och ser med stolthet ned på sin matte som fortsätter sina promenader även utan honom.
Bilderna är helt fantastiska. Undrar om du även såg supermånen igårkväll.
Paula
Har varken sett norrsken eller supermåne där jag bor nu. Har inte öppen sikt åt något håll, ja uppåt förstås, men då är det en massa onödiga moln i vägen
Susjos
Vilka fina foton du fick, och visst var det en hälsning från Prinsen <3
Varm Kram till Dig!
Mia
Så sorgligt men ändå en fin tanke, stor kram till dig!
Karin
Vackert och vemodigt. Självklart en hälsning från Daniel. Väldigt fina bilder!
Znogge
Det blir så tomt utan en fyrbent vän och plötsligt kommer det över en. Vi har alltid haft förmånen att ha en hund kvar och det fördelar lite för man har kvar sina rutiner.
Vilken fin hälsning du fick <3
Ibod11 - Ingrid
Jag skulle ha fått precis samma tanke när solen bröt igenom, trots att jag är en jordnära person som egentligen inte tror på sådant. Men jag tror att vi behöver tänka lite utanför våra vanliga rationella tankar och åsikter ibland och kanske få lite tröst i att minnas och känna vemod. Lite flummigt men så är det för mig. Jag vill bli vemodig och tänka irrationellt eftersom det får mig att minnas allt det fina. Jag förstår att saknaden är stor och att det kändes svårt just då men jag hoppas att det ändå var en fin stund <3
Varma kramar <3
Paula
Jag är inte så flummig av mig, men ibland vill jag tro på att det finns en annan dimension, att allt inte bara är slut när man upphör att andas. Precis som du säger ger det en viss tröst om än en klen sådan. Om inte barnbarnet var så allergisk kanske jag hade övervägt att skaffa en omplaceringshund, men nu är Paulina det och får äta medicin för sin allergi. Och det betyder att det kan föras över till Noelle också, så jag vill inte riskera något även om vi nu inte träffas varje vecka. Nu kanske jag lär känna några trevliga hundar i nya området som jag kan ställa upp o gå promenader med vid behov. Kram
Hannas krypin
Men såklart att det var Daniel som sa hej. Det var det första jag tänkte när jag såg bilden.,
http://hannaskrypin.se
Christian Lehmann Gisler
Så fint skrivet å fantastiskt vackra bilder….nu trodde ju jag ända till slutet att det var en människa…..fast förstår att sorgen kan va lika stor efter en fyrbent vän.
Styrkekram Christian
Paula
Ja nog kan man sakna ett djur alltid. Det beror väl på att de lever så mycket kortare liv än vi människor, vi vet redan när vi skaffar ett djur att vi förmodligen kommer att överleva det. Men kärleken man får, den är total, ett djur bryr sig inte om ifall man är rik eller fattig, hur man ser ut, bara den får leva med sin egen människa. Tack för styrkekramen
Stefan
Jag förstår din sorg. Ett husdjur blir en del av familjen.
Fantastiskt vackra bilder och som du skriver. Kanske ett tecken.