Drar en lättnadens suck

Idag var en härlig dag!
Efter superkalla dagar med en hängig jycke så kom en solig vinterdag med bara ett fåtal minusgrader.
Och den hängiga jycken var mindre hängig

Så här har han legat i mitt knä varje kväll sedan före jul. Han har alltid varit en gosehund som vill ha närhet, något jag uppskattar mycket, men mår man inte bra då vill söker man extra mycket tröst hos matte.
Daniel har bott hos mig i ca tre år nu, och vi lever i total symbios…
Nu när han varit sjuk så har jag fått flashbacks från då Blinka, min förra hund blev gammal och sjuk, och eftersom Daniel är tretton år, lika gammal som Blinka var, så har det känts extra jobbigt, är det redan dags nu, att ta farväl?!

Det går lätt att konstatera att jag inte mår bra utan oroar mig över något när mina fingrar ser ut såhär. Går inte att dölja att jag river på nagelbanden tills de blöder, det är väl likställt med vad man förr sa att “hon tvådde sina händer” ?
Ännu i morse var Daniel seg och hade ingen lust att äta lördagskorvsbiten med medicin utan nosade bara och gick o lade sig igen.
Jag lät en timme passera, började själv klä på mig och såg att han hade koll och med lite övertalning fick jag med honom ut. Sen slank medicinen ner och en timme senare även frukosten.
När jag såg vilket fint väder det var ute

med nyfallen fluffig snö och sol började jag planera för en lite längre promenad på eftermiddagen.
Till stadsparken är det inte mer än drygt en kilometer och en busshållplats finns bredvid vid lasarettet om jag skulle märka att Daniel blir trött.

Han var genast med på noterna och gick förtjust och nosade efter nya spännande dofter.

Vi passerade regementsområdet med stora högar av bortforslad snö.

Dalavapnet blänkte i solen

Högst upp på lasarettstaket tronade en liten julgran som jag sett när jag åkt bussen till stan.

Det börjar skymma och det var precis så jag planerat, att vi kunde beundra den fina julgranen i stadsparken.

Daniel pinnade på i rask takt och tanken på att ta bussen hem kändes helt onödig

Med lätta steg gick vi hemåt, min plan hade gått i lås, Daniel blev piggare av att komma ut i friska luften och få känna nya dofter

Nu är vi strax hemma igen, långt i fjärran lyser strålkastarna från Källviksbacken där glada jullediga åker utför.
Nu mår jag så mycket bättre, kanske kan vi få kampera ihop ett bra tag till, prinsen och jag?
Jag är realist och har mist tre hundar tidigare, så visst är jag beredd på att behöva ta farväl.
Men, med mycket omsorg och lite tur kanske det inte är dags ännu..
Nu vill jag passa på att tacka!

Jag är så glad över alla julhälsningar jag fått, både de på sociala medier och de fysiska “riktiga” julkorten och gåvorna!

Ingen nämnd och ingen glömd, tack alla vänner och tomtenissar!