Inledning till boken “Läkaren som husvän”

Jag hittade i familjens gamla gömmor en gammal läkarbok. Den utgavs år 1902 och är skriven av George Lütken.
Jag blev helt fascinerad när jag läste stycken ur boken.
En del är ju uråldrigt gammalmodigt, men en del är så klokt och riktigt sagt!
För att jämföra läkekonstens utveckling under de senaste hundra åren har jag valt att i sammandrag skriva ner vad denna tidens doktor erbjöd för hjälp för patienternas olika krämpor.
Avsnitten jag kommer att beröra handlar om allt mellan himmel och jord. Det viktiga är att innehållet i texten nu hundra år senare är av intresse.

Jag börjar förstås från början, med inledningen, som i boken består av hela 18 tättskrivna sidor där läkaren gör allt för att väcka läsarens förtroende!
Hör bara!

”Denna inledning är till för att läsas!
Tillåt nu författaren att för en stund säga ”jag”. Jag har nu en nästan 40-årig erfarenhet som läkare. Jag har under dessa år sett hundratals medikament och behandlingssätt framträda, prisas och höjas till skyarna för att kort därefter sjunka tillbaka i mörker och glömska.
Jag har sett när man började kurera med böner, handpåläggningar, invigda salfvor och oljor samt andra vidskepliga medel.
Jag har sett vattenkurmetoder af alla slag dyka upp, vidare behandling med elektricitet, med massage som tidigare hånades och med hypnotisk eller suggestiv behandling.

Men nu kommer det märkvärdigaste! ”Hur gick det nu med alla dessa metoder? Fingo de sjuka hjälp genom dem? eller dogo de kanske hoptals?”
-Uppriktigt sagt måste det medgifvas, att de hjälpte nästan allesammans lika bra! Dock under förutsättningen att patienterna trodde på dem och hade förtroende till metodens utöfvare.
Vi hafva här att göra med det s.k. psykiska eller andliga inflytandet, hvilket spelar en så ofantlig roll här på jorden, i all synnerhet i läkarpraktiken.

Jag vill gärna intala läsarna att man ingalunda skall försmå husmedel. Jag hyser också stort förtroende för hvad man plägar kalla naturens helande kraft. Det kan finnas förträffliga saker däribland, såsom vattenbad af skilda slag, kalla och varma öfvergjutningar, insvepning i vått, uppvridet linne osv. Andra begagna ljus-, sol- och luftbad, åter andra elektricitet, gymnastik, massage, vegetarianism o.s.v.

En egendomlig utveckling inom läkarkonsten har varit att läkarna kastade sig öfver särskilda grenar af vetenskapen, att de blefvo specialister, t.ex för lefversjudkom, fotläkare, halsläkare osv. Man har utan vidare sönderstyckat människokroppen som om den blott vore en maskin, hvilken voro sammansatt af en mängd mindre delar. Häri rymmes en allvarlig fara för misskänna sjukdomens väsen.
Uppriktigt sagt tror jag att alla parter skulle stå sig vida bättre vid den ordning som var öflig i gamla dagar: jag menar husläkarverksamheten.
Det var något så vackert och godt i detta förhållande, då familjen hade en förtrogen vän, som kände hälsotillståndet hos alla dess medlemmar och följde dem från vaggan till grafven.
Vi kunna nu icke anförtro oss åt vår unge läkare, som kommer störtande till oss på sin velociped med ombundna byxor och grå jacka för att aflägga ett hastigt, affärsmässigt besök.
Han har icke den trygga lefnadsvisdom och världserfarenhet, hvarmed han kan gifva oss ett snart och godt råd.
Jag har nu talat rent ut med mina läsare, och de veta nu hvad det är de få.
Jag har föredragit att låta denna inledning hafva formen af ett litet samspråk.”