Jag har läst..

Den befriande åldern – tankar om att vara gammal av Jane Miller

80 är väl ingen ålder!?
Ytterligare tio år av gott och rörligt liv i jämförelse med tidigare generationer.
Äntligen lugn och ro för att göra det vi innerst inne vill!
Befrielse från plågsamma passioner, högtflygande önskningar och rädsla för misslyckanden. Så mycket positivt det finns att se fram emot. Eller?
Jane Miller funderar över alla ålderdomens attiraljer, som piller och käppar, skräniga hörapparater, knep för att hantera glömda namn, tappade trådar och bortsprungna glasögon.
Och sorgen är tung när hennes bästa väninna, som alltid kommit ihåg alla detaljer ur deras gemensamma liv, drabbas av alzheimer.
Men trots allt finns det också en frihet i åldrandet. Det är minst lika bra att vara gammal som att vara medelålders och definitivt bättre än att vara ung. Det ger en ny slags njutning, kanske till och med en ny slags vitalitet.
Även för de gamla och sjuka kan det kanske komma stunder då de för första gången kan komma till insikt om allt som sker. Och tänk – funderar Jane Miller – om denna period vore en generalrepetition inför det riktiga livet?

Elise Johansson har skrivit förordet i boken och det förordet tycker jag bättre om än själva boken!
Det beror nog på att jag dels hade ganska höga förväntningar om tankarna kring åldrandets vedermödor, men också för att det i långa stycken har blivit en kavalkad av citat ur världslitteraturen.
Jag är inte sårskilt intresserad av hur olika författare som jag inte läst under flera århundraden har skildrat ålderdomen.
Detta är specifikt för mig, det kan vara helt annorlunda för någon som själv är mer bevandrad i världslitteraturen än vad jag är.
Jag hade hoppats mer på en hjärtlig och varm skildring av författaren som alltså själv är i 80-årsåldern.
Mitt lite besvikna betyg blir därför bara **