Jag har läst..

Hundpojken av Eva Hornung

Fyraåriga Romotjka har tagit sin tillflykt till gatorna i Moskva.
Hemma är maten slut och hans mamma försvunnen. Pojken blir snart vän med en herrelös hund, en alfatik som lever med sin flock i en källare i utkanten av stan.
Där delar han mat med hundarna, leker med dem och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klrar han den kalla ryska vintern.
Romotjka uppfostras av hundarna, han härmar deras beteende och blir så småningom något av en ledare för hundflocken. Samtidigt uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.
En dag upptas en ny pojke i hundgemenskapen och därmed förändras livet för Romotjka.

Det här var en annorlunda läsupplevelse.,
Jag ser att en del har gett skyhögt betyg till boken medan andra tycker precis tvärtom!
Jag är också tvehågad, ämnet är högintressant och beskrivningen av hundflockens sociala liv mycket intressant.
I bakgrunden ligger historier om liknande fall som har skett i verklighetens Moskva.
Miljön är bra beskriven, inte en människa skulle vilja bo ens i närheten av denna onda stad.
Men det som gör mig lite förbryllad är beskrivningen av pojken. Han är bara fyra år när berättelsen börjar men han tänker som en vuxen i många fall. Han har lärt sig tala men han slutar med det när han bott hos hundarna en period.
Jag lärde mig mycket om hur en hundflock fungerar och jag har även börjat fundera på olika saker när det gäller min egen hund. Hur olika vi faktiskt uppfattar världen omkring oss och hur vi använder våra sinnen så olika. Det är mycket intressant.
Boken är grym, därför att det handlar om en grym barndom i en grym värld. Hundarna hunsar inte, de lever ut sina känslor, hierarkin är stenhård.
Jag vet inte om jag kan säga att jag gillade berättelsen, men jag är väldigt glad att jag har läst den för trots att språket inte är krångligt så är det en ganska svårläst bok, så uppfattade jag i alla fall den, kanske just på grund av temat i berättelsen.
Inte skapas det heller mycket hopp om förbättrade förhållanden för barnen, snarare tvärtom, barn kommer även fortsättningsvis att fara illa.
Mitt betyg *** Är du en hundmänniska är den nog ett måste att läsa!

Var man av Torbjörn Flygt

Kim är ensam hemma. Hans sambo och dotter är borta över dagen.
Rätt som det är står en man där i lägenheten.
Tomas. Som Kim hört en del om, men aldrig träffat.
Och inte vill träffa. Inte här, inte nu.
Plötsligt befinner de sig i ett samtal som vänder ut och in på båda deras liv.

Vad innebär det att vara far? Att vara man?
Och vad händer om någon annan hävdar rätten till ditt barn?

Detta är första boken jag läser av Flygt. Jag vet ju att han skrivit den prisbelönte ”Underdog” och flera andra romaner, men för mig var han ny som författare.
Lite besviken är jag nog.
Det kanske inte så mycket beror på berättelsens strama form som ämnet.

Utdrag ur boken:
” Ett gnagande i hjärtat, hjärnan, magen, känslan som aldrig lämnade honom någon ro sedan han ändå reste sig och gick, ändå gjorde ett val, det enkla alternativet. Den fega lösningen. Han har trålat sig efter svar, kommit fram till samma tröstlösa tomhet varenda gång. Det går att älska två. Men hur? Det hittade han aldrig någon lösning på. Kärlek för två är detsamma som obotlig sorg för tre.”

Hela boken utspelar sig i princip under ett samtal i ett rum i en lägenhet i en stad i ett land.
De två männen är de enda konkreta närvarande, men de diskuterar förstås kvinnan, och barnet.
Och det förekommer en hysterisk granne som avbryter deras konfrontation.
För det blir en konfrontation. Mellan generationer, mellan social klass, mellan fattig och rik.
Den liknar som form ett kammarspel utan kulisser. Två män i en soffa, punkt.
Det är spännande att läsa olika typer av böcker.
För min del blev jag inte exalterad att utforska författaren vidare, i alla fall inte just nu.
Mitt betyg **