Jag har läst..

det man inte vet av Alice LaPlante

Jennifer White är en framgångsrik läkare på toppen av sin karriär.
Sin tid delar hon mellan ortopedavdelningen på Quicken St. Matthews, där hon specialiserat sig i handkirurgi och Hope Community Health Center där hon arbetar ideellt.
Men av den triumfatoriska pensioneringen blir det ingenting.
Jennifer drabbas av en hastigt accelererande alzheimer och hennes vuxna barn tvingas anställa en vårdare som sköter modern dygnet runt i hennes hem.
Samtidigt hittar polisen grannkvinnan Amanda mördad. Hon har bragts om livet med trubbigt föremål mot huvudet. Av högra handens fingrar är endast tummen kvar, de övriga fyra är avlägsnade med kirurgisk precision. Misstankarna faller genast på Jennifer.
Vänskapen mellan de två kvinnorna visar sig ha många mörka hemligheter. Kan Jennifer använda sig av sin demens som ett sätt att skydda något – eller någon?

Detta var en gastkramande läsning om glömskans obevekliga process!
Handlingen i boken, livet som utspelar sig, familjelivet med en nu avliden make och två nu vuxna barn är sidospår, den mördade väninnan likaså.
Huvudpersonen är kylig, rationell, högutbildad, en auktoritet inom sitt gebit som är van att högaktas och åtlydas både privat och i tjänsten.

Min fascination består helt och hållet i fenomenet med glömskan. Författaren har på ett mycket trovärdigt sätt beskrivit hur den sjuka hjärnan tappar greppet om tillvaron, ibland små korta stunder, sedan följer allt längre episoder av förvirring.
Min egen mormor led de sista åren av sitt liv av demens och min mor var tvungen att placera henne på ett vårdhem. Fram till dess hade hon varit en del av vår lilla familj, jag växte alltså upp tillsammans med min mormor och mamma.
Men när mormor blev så förvirrad att hon nästan eldade upp vårt hem och började göra utflykter i bara särken mitt i natten i förorten då gick det inte längre.
Tyvärr är det vanligt att de sjuka också blir misstänksamma och personlighetsförändrade, vilket också skedde med min mormor.
Precis som kvinnan i boken drabbades även min mormor av minnesförlust vad gäller oss anhöriga, hon kom inte ihåg oss och kom inte heller ihåg att vi nyligen varit på besök utan anklagade oss gärna för att helt glömma bort henne.
Sådant är tungt att bära som nära anhörig och jag var själv bara 21 år då mormor äntligen fick somna in. Hon som var min barndoms bästa vän!

Kanske är det med den bakgrunden i åtanke som jag finner denna berättelse väldigt stark och berör mig så mycket.
Mitt betyg blir i alla fall **** för en mycket realistisk och skrämmande berättelse om hur en demenssjukdom kan förändra hela resterande livet. Jag hoppas innerligt att forskare kommer botemedel på spåren, vem vet om inte jag också har gener som utvecklar sjukdomen?