Jag har läst:

Få svenska upptäcktsresande lär ha varit med om så mycket som Sten Bergman.
Han var en av Sveriges sista upptäcktsresande
Efter att barnbarnet Jens Sucksdorff läst sin morfars böcker, hört hans berättelser och sett bilderna föddes en önska hos honom att samla och återge det bästa och mest intressanta från samtliga Sten Bergmans resor.
Sten Bergman överlevde skeppsbrott, tog sig fram på hundsläde genom snöstormar på Kamtjatka, bland banditer på gränsen mellan Korea och Manchuriet, klarade sig från malariamyggor och giftormar på Nya Guinea, och slutligen blev han och hans hustru Dagny adopterade av en av de större kannibalhövdingarna där. Han var dessutom en av Naturhistoriska riksmuseets viktigaste donatorer, och han har en permanent utställning på Etnografiska Museet i Stockholm
Viljan att studera djur och människor fanns alltid där hos Sten, liksom viljan att förmedla sina upptäckter och förmågan att göra det på ett fängslande och personligt sätt. Men mer än så krävs för att bli lika framgångsrik som han.
Han var orädd, målmedveten, ihärdig och noggrann.
Varje kväll, ofta efter flera timmars preparationsarbete av dagens fåglar och däggdjur, förde han noggranna dagboksanteckningar. Dessa har legat till grund för både föreläsningar, hans egna böcker och denna bok.
Det vore verkligen synd om allt det Sten varit med om nu skulle falla i glömska. Därför är den här boken både viktig och intressant. Den gör en jämförelse med hur det ser ut idag på de platser där han verkade. Finns över huvud taget förutsättningarna kvar för att uppnå vad Sten Bergman på sin tid gjorde?
I boken hittar du det mest unika och spännande från hans resor till avlägsna och då okända platser av vår värld. Blandningen av Sten Bergmans egna texter med nyskrivna - av dem som nu rest till många av de platser där han var och verkade - tillsammans med Stens egna, unika bilder och nytagna bilder, gör detta till en spännande, lättillgänglig och annorlunda bok.
Så följ med ut på äventyr - bakåt i tiden, och framåt - bland skeppsbrott, snöstormar, giftormar & kannibaler.

I två månader har jag från mitt köksbord rest i sällskap med Sten Bergman till ställen som jag varken kan stava till eller uttala.
Det finns ett sug inom mig, ett sug att utforska det annorlunda, redan när jag var tonåring läste jag böcker som handlade om upptäcktsresande.
Det sägs att det man ångrar på sin dödsbädd är inte det man gjort utan det man inte gjorde, och det tror jag stämmer bra.
Själv kan jag gräma mig åt att jag inte har rest mera i mitt liv. Men omständigheterna var nu som de var och jag gjorde andra val. Som en god tröst har jag då böcker, filmer, teve, dokumentärer, ja så oändligt många källor att ösa kunskap ur, eller bara sätta mig på passagerarplatsen och följa med på hisnande äventyr!
Det har jag som sagt gjort med Sten Bergman och det är med en känsla av saknad jag idag bär tillbaka praktverket till biblioteket där det hör hemma. Fantastiska foton gjorde resan så mycket mer spännande, och jag hoppas verkligen att många gör som jag och tar del av hans fantastiska livsverk.
Värt att påtala är att då han reste på sin första resa för snart hundra år sedan gjorde han det med Dagny, hans nyblivna fru, och de tillbringade tre långa år på expeditionen i Kamtjatka!