Jag har läst..

"Jag vill bara säga som det är. Inget tjafs. Bara enkelt rakt på som det har varit."

Med de orden presenterade Marie Fredriksson sin bokidé för författaren Helena von Zweighbergk.
Maries liv innehåller mycket dramatik. Från fattig uppväxt på skånska landsbygden till världskarriär med Roxette.
Och sedan katastrofen. Hjärntumören som gav henne en dödsdom.
Märkt av sin sjukdom står hon återigen på scenen.
I boken kommer Marie och hennes närmaste till tals. Det är en berättelse om stor kärlek, om sorg, om makalös framgång och revansch mot alla odds - tack vare kärleken till livet.

Utdrag ur boken:
"Läkaren där var en hemsk människa. Han började med att läxa upp mig. Ungefär som att jag fick skylla mig själv för att jag hade cancer. Att eftersom det var i min kropp som tumören växte hade jag ansvar för att den fanns där. Jag hade själv orsakat den. Jag bröt ihop totalt"

"Jag hade ofta en sprittande överskottsenergi. -Vad ska jag öra, vad ska jag göra? tjatade jag på far. Han svarade alltid samma sak: -Spring ett varv runt huset. -Nu har jag gjort det. Mer då? -Spring ett var till.

"Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande. Det är också jobbigt, att så fort jag går ut känns det som om folk stirrar."

"Oron präglar Mickes liv - och sorgen som han försöker förhålla sig till. Han beskriver det svåra i att hålla ett känsloliv levande med sorg i botten. Att man kan tvingas stänga av ibland, men att det har ett pris. Man riskerar att bli en avstängd person i största allmänhet. -Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra"

Det här är en ärlig och fin skildring av Marie Fredrikssons liv från barndomen till framgångssagan, till sjukdomen, till livet idag.
Jag kan tycka att man skrapar på ytan utan att få ett tillräckligt djup i berättandet. Men jag har ändå viss förståelse för det med tanke på att Maries strålningsskador påverkat hennes språk och minne och inte bara gett henne fysiska handikapp. Det kan inte vara lätt att beskriva skeenden när orden ibland saknas.
Därför hakar jag inte upp mig på det som kunde ha blivit ännu bättre utan nöjer mig med att säga att jag njöt av läsningen och jag är ett stort fan av Marie, framför allt för hennes svenska låtskatt som tröstat mig många gånger, men också över framgångssagan med Roxette som har en särställning i svenskt musikliv.