Jag har läst…

Smart av mat av Per Ove Lind

Vad bör man äta och dricka för att hålla hjärnan i trim? Blir man dum om man äter för lite kolhydrater? Att det finns ett samband mellan maten vi äter och vår hälsa är numera vedertaget. Men även vår prestationsförmåga kan påverkas av den mat vi äter.
Per Ove Lind, läkare och expert på området hälsa och mat, reder ut begreppen i sin nya bok.

Kraven på den moderna människan ökar alltmer. Vi ska vara högpresterande både på jobbet och på vår fritid. Vi har också många fler valmöjligheter än tidigare. Att leva i vårt moderna samhälle kräver helt enkelt att vi blir smartare. Senare årens forskning har visat att man faktiskt kan bli smartare av mat, det vill säga att vissa näringsämnen kan förbättra den kognitiva prestationsförmågan. Forskningen på detta område är mycket intensiv och i boken presenteras de senaste rönen. Läsaren får svar på frågor som:

# Kan jag prestera bättre på jobbet om jag äter en särskild frukost?
# Blir mitt barn intelligentare om jag ammar längre?
# Kan mitt barn som har ADHD bli bättre av att äta omega-3-fetter?
# Kan kaffedrickande förhindra eller försena demens?
# Kan GI-dieten fördumma oss?

Per Ove Lind redogör för den kognitiva effekten av kolhydrater, omega-3-fetter, äggviteämnen, koffein, alkohol, antioxidanter samt betydelsen av viss sorts mat som fisk, skaldjur och medelhavskost.

Ja, allt det där låter jättebra. Men, jag tyckte inte boken var inspirerande!
Så, den får bara
** av fyra möjliga stjärnor

Alla var inte mördare av Michael Degen

I mars 1943 när Michael Degen är elva år blir han och hans mamma vittne till hur invånarna på deras gata plötsligt börjar transporteras bort på lastbilar. Hans mamma inser snabbt vad som är på gång, sliter stjärnan från deras rockar, packar ner pengar och smycken i en väska och går därefter med pojken i handen förbi de uniformerade männen – som märkligt nog inte griper dem!
Därefter tvingas Michael och hans mamma att under två år leva under jorden i Berlin. Medan Gestapos jakt på judar trappas upp och de allierades bomber faller över staden erbjuds de hjälp och husrum av vänner, bekantas bekanta och rena främlingar. Till och med i detta nazistregimens hjärta, visar det sig, finns det människor som med livet som insats är beredda att hjälpa en judisk familj att överleva – en kommunistisk trädgårdsmästare, en adlig rysk emigrant, ja, till och med en kvinnlig medlem av nazistpartiet.
Med barnets klara blick i behåll och utan vare sig bitterhet eller sentimentalitet berättar Michael Degen om denna sin flykt och om sina många räddare.

Boken har i Tyskland blivit något av en modern klassiker och har filmatiserats 2006.
Jag tyckte dock inte att skildringen var så tät och spännande som jag hade önskat. Här och där dyker lite humor upp men en humor som jag inte ens ler åt.
Däremot tycker jag ämnet är angeläget och av den anledningen är historien läsvärd.
Mitt betyg **

Dömd att stenas av Safiya Hussaini

När Safiya är 13 år blir hon bortgift med en drygt fyrtio år äldre man som hennes far valt ut åt henne. Safiya föder sin man fyra barn. När två av barnen dör i vattenkoppor blir Safiya förskjuten och tvingas lämna hem och barn.
Efter tre äktenskap, alla arrangerade av hennes far, väljer Safiya själv en man som lovar henne äktenskap. När Safiya blir gravid bryter han sitt löfte.
Hon döms till döden enligt sharialagarna för att ha fött ett barn utanför äktenskapet. Straffet är att stenas till döds…

Denna sanna historia utspelar sig i Nigeria. När britterna koloniserade Nigeria avskaffades Sharian o återinfördes först 1999 när den nya regeringen tillträdde. Man började tillämpa den strängt vilket ökade spänningarna mellan muslimerna i norr, de kristna i söder samt olika religiösa minoriteter.
Sharia är ett system av islamiska religiösa principer som har förvandlats till lagar vilka ska styra muslimernas liv.
Sharian ålägger kvinnan ett tillbakadraget, näst intill osynligt liv, fjärran från varje form av utåtriktad roll i samhället, medan männen kan förskjuta sin hustru, ta flera hustrur och har en förnedrande kvinnosyn.
Som ni förstår är detta en angelägen historia som berör alla, framför allt alla oss kvinnor som lever i olika delar av världen.
Den är dessutom lättläst, intressant och välskriven och jag rekommenderar den för att skapa en större förståelse för vilka enorma klyftor och skillnader som finns i våra levnadssätt och förutsättningar.
Mitt betyg ***

Vi, de drunknade av Carsten Jensen

Havet och människan är huvudpersonerna i denna makalösa krönika om den lilla staden Marstal med den stora flottan. Det är ”vi”, stadens invånare, som berättar och läsaren lär känna många av dem. Fyra personer står i förgrunden under de hundra år som berättelsen omfattar: Laurids överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska kriget 1848, men blir aldrig sig själv igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha sökt sin far på andra sidan jordklotet och stått öga mot öga med ondskan själv. Han är nära att gå under av sorgen över alla döda han ser under första världskriget men på ålderns höst möter han kärleken. Änkan Klara Friis har förlorat så mycket till havet att hon hatar det och gör allt för att hindra ungdomarna från att ge sig ut, men hennes son Knud Erik går ändå till sjöss.
Under andra världskriget är han kapten på ett ångfartyg som går i konvoj och han tvingas överge allt som han står för.
Skildringen av kriget som det genomlevs på haven är storslagen och fasansfull. Men sjömännens berättelser i kabyssen, kärleken och barnet som föds har en läkande kraft.

Oj oj, vilken berättelse! Den är ingen lättviktare precis, varken till innehållet eller rent fysiskt, över 700 sidor gör den stört omöjlig att läsa i sängen!
Men vad gör det? Den är nämligen helt fantastisk! Jag har vaknat vissa morgnar med saltstänk på tungan, smått sjösjuk av stormbyar, av allt jag upplevt i drömmarnas värld. För den här boken förföljde mig långt in i drömmarnas land.
Det här är ingen bok man läser i en hast. Det är ingen historia man sitter njuter av i alla stycken, ibland är den obevekligt grym. Men så är det med en god berättelse, dessutom är den rent finurlig genom sin berättarstil där folket får komma till tals.

Läs ett utdrag:
”Sådan var världen utanför vår ö. Sådant var det stora Amerika. Det hade mer av allting, även av skit. Vi hade aldrig lagt märke till det. Färgen kunde skifta. Det kunde vara klibbigt eller hårt, men skit var väl skit. Vi åt torsk, makrill och sill, sötvälling, surkorv, inälvssoppa och hackad kål och sedan kunde man väl bara skita på ett sätt. Det var det världen skulle göra med oss. Vi skulle få äta ett annat slags mat, monster från djupen som fiskarna hemmavid aldrig fick på kroken, bläckfisk, hajar, de uppsluppna delfinerna, korallrevets flora av färggranna fiskar, frukter som bonden aldrig sådde, bananer, apelsiner, persikor, mango och papaya, indierns curry, kinesens nudlar, flygfisk i kokosmjölk, ormkött och aphjärna, och när de slog oss skulle vi skita sju sorters skit.
Vi vill ut. Vi vill bort. Vi sade farväl till våra mödrar. De stod böjda över tvättbyk eller grytor med ansikten röda och uppsvällda av värme och fukt. Vi såg deras uthållighet medan våra fäder var ute på havet. Vi frågade dem aldrig om något, vi ville inte vara till besvär. Det var så vi visade vår kärlek: med tystnad.”

”Pinnerup gick under namnet Den gamle. Namnet syftade på de tydliga tecknen på hans begynnande skröplighet. Mitt i hans gråa skägg stack en spetsig, slätrakad haka fram som den uppresta stäven på ett skepp som sjunker i ett hav av skit och förfall. Den släta hakan var det enda beviset på att han brydde sig om sin personliga hygien. Under skärmmössan som var fullständigt nedgrisad låg ett par hårtetar av obestämd färg klistrade mot den otvättade huvudsvålen,. I munnen, halvt dold av skägget, hade han alltid en sjöskumspipa som var knäckt. Bakom hans rygg viskade matroserna att hans jacka och byxor påminde om en bröllopsnatt i Finnmarkerna: lapp på lapp.
Kaffekoppen och fatet var hans personliga egendom. Dem skulle ingen röra. För att bevisa sin omsorg för sin egendom spottade han i koppen och började gnida den ren med sin smutsiga tumme.”

Den här berättelsen och dess alla vitt skilda karaktärer kommer jag att bära med mig länge, länge
Mitt betyg blir förstås full pott ****

Allt var så nyss – Berättelser om att åldras i Sverige

Historier om kärlek och lust, tankar kring döden och kroppens åldrande, tillbakablickar och framtidstro. Det är vad som möter Mobila dokumentärredaktionen när de under våren 2007 reser genom Sverige för att ge röst åt en grupp som sällan själva får komma till tals: pensionärerna. Vilken verklighet döljer sig bakom detta vaga begrepp?
Ett hundratal äldre från hela landet skildrar sitt liv och sin vardag i egna ord och bilder. Fram träder en mångfasetterad bild av vad det innebär att vara pensionär – det finns fler än ett sätt att åldras.

Förutom den här boken producerade Mobila redaktionen trettiofem kortfilmer och lika många radioprogram som kommer att sändas i SVT och SR samt visas på festivaler och i många andra sammanhang.

Utdrag ur boken:
”I västvärlden ska man akta sig föra att visa sin höga ålder. Som om det varit ett misstag av naturen att alla blir gamla som får leva tillräckligt länge. Detta sorgliga, tragiska, ödesmättade tillstånd måste motarbetas med alla medel.
Skönhetsindustrin har ett hårt grepp om oss, särskilt om kvinnorna. Mycket tidigt, helst i tjugoårsåldern, ska vi börja smörja in ansiktet med undergörande medel som hindrar rynkor eller förminskar dem. Det är du värd, ropar reklamen och skvätter ut små slattar i tjusiga förpackningar till priser som innebär att cremen kostar cirka sextusen kronor kilot”.

”Ja vi åker till Spanjorien. Jaha, då får du skaffa dej ett pass. Pass va ä dä? Hon har aldrig intresserat sej för nån annan skrift än almanackan där hon skrivit ner när korna skulle kalva. Har du nån baddräkt då? Dräkt har jag väl ingen att bada i, jag kan väl ta mina rosa underbyxor med gummiband undertill, jag får inte bli kall för då får jag blåskatarr”.

En trevlig bok, det bästa är väl dock att alla deltagare själva har arbetat fram sina historier, genom att skriva, filma och tala in på band. De gamla har mycket att berätta och mycken livsvisdom!
Betyg: **