Jag har läst..

December 1917. På en isolerad ö i Norra ishavet lever prästen Sakarias med sin piga. Hans makt över kolonin är oinskränkt, och han styr sin församling med järnhand.
Så hittar några av fiskarna en halvt ihjälfrusen rysk matros på isen. Han bär med sig nyheter från fastlandet. Från den stunden förändras allting.

Mars 1953. Det sovjetiska imperiet sörjer sin store ledare. Utan S vet ingen vad som ska hända med revolutionen.
I Moskva finns Sakarias piga. Hon har levt ett hårt liv i stalinismens skugga, men aldrig kunnat skaka av sig vad som hände på Ön den där vintern. Från kontoret där hon arbetar har hon smugglat hem skrivpapper. Nu kan hennes värld slås i spillror en andra gång. Hon måste få vittna. Och hon måste förstå.

Utdrag ur boken:
"Ljuset i kyrkan var svagt. Jag hade tänt en ensam fotogenlampa för att spara på bränslet. Hans vita särk såg grå och smutsig ut i det fladdrande skenet och hans ansikte låg nästan helt i mörker. Kyrkan var nästan tom."

"En mening fastnade i mitt minne. Det var den som fick mig att packa och resa. -Här uppe är livet varken särskilt vackert eller angenämt, men det är meningsfullt."

Jag brukar dras till berättelser från förr i tiden, från karga ensamma platser bland ordkarga allvarsamma människor.
Detta är en sån berättelse, men kanske ännu snäppet allvarligare.
Här finns ingen glädje, bara eftertänksamhet, bedrövelse och Herrans tukt och förmaning.
Människorna befinner sig på gränsen till utplåning, tempot är långsamt.
Men, på slutet kommer upprinnelsen till hela historien. Det förklarar en hel del.
Alls icke en oäven bok, men kanske inte lämpligaste läsningen i hängmattan.