Jag har läst..

Vintern 1885. Överstelöjtnant Allen Forrester beordras ut på sitt livs uppdrag, att med en liten grupp män utforska och kartlägga Wolverinefloden i det vilda Alaska. Ingen vet vad som väntar dem, tidigare expeditioner har inte slutat väl.
Bakom sig lämnar Allen motvilligt sin nyblivna fru Sophie, gravid med barnet han gett upp hoppet om att få. Sophie önskar inget hellre än att få resa vid sin makes sida och uppleva alla hans äventyr, men aldrig kunde hon ana att det kommande året kommer att kräva precis lika mycket av hennes mod som av hennes makes.
Framför dem väntar ett ödesmättat år, som kommer att förändra deras och deras efterkommandes liv för alltid.

Utdrag ur boken:
"Förvisso har vi bara varit gifta i några månader, men jag vill lära känna honom på ett djupare plan. Vad vet jag om mannen som har gått i veckor, till och med månader, utan ett bad eller ett anständigt mål mat, som har sett såväl fiende som vän dö? Jag borde hålla mig till den flygande åkersparven. Indiansidensvansen i asken. Göra anteckningar om deras fjäderdräkter och näbbar. Studera vilken miljö de vistas i, vilka frön de pickar i sig. Låta pennan ägna sig åt vingform och migrationsmönster."

"Kort efter att vi hade skickat iväg indianerna nedströms med lådan med dokumenten och de fotografiska plåtarna kom Skilly springande tillbaka till oss. Den gamle mannen, uslingen, hade anslutit sig till indianerna. Han lurade i dem att vi försökte stjäla självaste gryningsljuset, att vi hade gömt det i packlåren och tänkte ta med det hem till vårt eget land så att vi skulle få två solar."

"12. juni. Inga kaniner i Nataaggis snaror idag. Åt det sista av laxen för två dagar sedan, fastän den blivit till ett enda mos i våra ryggsäckar. Mjöldeg till frukost. Måtte vi snart hitta byn vid sjön"

"I det ögonblicket kände jag en hand i nacken. Ingenting rörde sig eller andades bakom mig. Bara en tung, kall tyngd som tycktes sträcka sig genom skinn och kött och ben tills kalla fingrar slöt sig om min luftstrupe. "

Den här romanen är ett digert hantverk, ett riktigt romanbygge.
Den är till stor del inspirerad av en verklig Alaskaexpedition och den rapport som löjtnanten avlämnade vid hemkomst.
När jag var mycket ung fascinerades jag av upptäcktsresor. Jag slukade alla böcker om expeditioner i Afrika bland nyupptäckta folkstammar, bland annat skrivna av Arne Falk-Rönne. Jag ville ut på äventyr!
Sen gick den lusten över, eller så var det mesta av världen redan upptäckt?

Jag kände en enorm saknad när jag avslutat den här fina romanen, som påminner om en dokumentärroman eller rentav en biografi, en reseskildring med foton och små illustrationer om allt möjligt, bland annat kvinnans fortplantningsorgan (!) som kvinnorna själva inte fick se för att de var så chockerande!
Boken är skriven i form av en dagbok som skrivits under expeditionen och brevväxlingen mellan makarna.
Den är så mångbottnad och intressant, en modern ung kvinna som medan maken är borta ägnar sig åt att lära sig fotograferingens ädla konst istället för att springa på kafferep med de andra kvinnorna som bor på kasernen. Karaktärerna är fint tecknade och det visade sig i verkligheten att hustrun gjorde sig en karriär som fotograf med utställningar av speciellt fågelmotiv. Mycket intressant läsning om kamerakonstens barndom.

Jag kan inte nog berömma den här boken som jag njöt oerhört mycket av att läsa.