Jag har läst..

Maja Lunde följer upp romanen "Binas historia" om det sköra samspelet mellan natur och människa. I det här fallet handlar de om det mest livsnödvändiga på vår planet: vatten

Berättelsen löper längs två spår: dels får vi följa sjuttioåriga Signe som 2017 seglar över havet för att konfrontera mannen hon en gång har älskat i segelbåten Blå, som den här gången har en märklig last.
Och dels David och hans dotter, som år 2041 är flyktingar i ett uttorkat Sydeuropa, där nord står mot syd och vattnet inte räcker till alla.
Allt förändras den dag de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inåt land.

Utdrag ur boken:
"Jag går ner i lastutrymmet, det är kallt, en kylanläggning står och mullrar, hittar en kontakt, blinkar mot det starka ljuset, mot froströken ur min egen mun, mot lådorna, de är fortfarande inte surrade, står lösa på durken, jag går fram till de närmaste, stryker över den hårda plasten, de måste vara dyra, helgjuten, blandk kungsblå hårdplast, kommer inte att brytas ner på 450 år."

"Arbetet vi deltog i, demonstrationerna vi gick i, plakaten vi skrev, det var bara en lek för honom, och jag längtar efter att få se hans ögon när jag står där med isen, när jag vräker ut den på hans gårdsplan, hans min i det fetlagda, medelålders lyxliraransiktet med spår efter gårdagskvällens rödvin på läpparna, och den söta lilla frun med lite för slät panna och lite för spänt leende..."

Även denna berättelse är en käftsmäll, en väckarklocka. Den talar om att nu är det verkligen bråttom om vi ska hinna göra något, allt eskalerar oerhört fort.
Författaren skriver med stor inlevelse och det betyder mycket för trovärdigheten, sedan kanske det inte är världens bästa litteratur, men jag upplevde den som autentisk, äkta, ett rop på hjälp....