Jag har läst…

Redan som barn var Keiko Furukura annorlunda. Nu är hon 36 år, har aldrig haft en pojkvän och har jobbat i den lilla närbutiken i arton år.
Hennes föräldrar är oroliga och önskar att hon skaffade sig ett riktigt jobb. Och hennes vänner undrar varför hon inte träffar någon och gifter sig.
Men Keiko har hittat sitt eget sätt att ge livet mening...

Utdrag sid. 27

"Det händer ofta att jag till och med i drömmen knappar på kassaapparaten i närbutiken. Kanske beror det på att jag jobbar där varje dag. Ibland vaknar jag med ett ryck och tänker: Oj, det finns inga prislappar på de nya chipspåsarna. Det händer också att jag vaknar mitt i natten och hör min egen röst säga: Välkommen! "

sid 61

"I mina ögon såg Mihos barn och min systerson likadana ut, och jag förstod inte meningen med att ta mig ända hit bara för att titta på honom. Fast det här lilla barnet var väl ett barn som jag skulle bry mig mer om. För mig var det med spädbarn som med kringstrykande katter - även om de var en aning olika varandra, såg de i mina ögon bara ut som en och samma sorts djur av arten "småbarn".

Ska man bli förskräckt eller ska man bara le?
Det är inte helt enkelt att bestämma när det gäller den här knasiga historien!
Bakom den komiska fasaden döljer sig ett allvar, författaren har själv arbetat arton år i en närbutik.
Jag ler mest åt den för oss skandinaver överdrivna artighet som präglar förhållandet mellan personal och kund, här är man inte bundis och tjenare...disciplinen är stenhård för vad som anses passande.
Men vad är Furukura utan sin roll i närbutiken, och hur går det för henne att hitta en man?

Ja du får förstås svaren i den här oemotståndliga boken!

P.S. Observera också omslaget med bild av ett annorlunda nudelpaket...