Tema delad
I dagens högteknologiska samhälle “delar” man sitt liv på sociala medier.
Man delar statusar, länkar, musik, allt…
I byn där jag bor “delar” vi fortfarande nyheter på anslagstavlan!
Det du inte finner här det behöver du inte!
Kommande evenemang, köp/sälj, bytes, öppettider, ja det mesta man behöver veta delar man med sig här
Flera temabilder hittar du här
Helt oväntat och plötsligt öppnade sig himlen igår, och regnet fullkomligt vräkte ner. En god stund höll det på och Åskar dundrade ganska försynt men ändock i bakgrunden..
“efter regn kommer sol” sägs det, och visst stämmer det, men här i min gröna djungel är det snarare “efter regn kommer knotten”!
Hela luften fylldes av insekter, det var nästan så jag inte ville dra andan med risk för att få in hundratals mygg i lungorna!
Turligt nog var dom inte på stickhumör, mera på svärmhumör, så jag hann undan..
Annars är det lugna gatan i pörtet, i fredags åkte jag till stan för en nypa stadsluft så man inte helt isolerar sig 
och idag kör hundratals cyklister förbi i årets upplaga av cykelloppet Bianchi.
Tur med vädret har de sannerligen för solen skiner och jag undrar om inte detta blir sommarens hittills varmaste dag!
Blinka hade fått en fästing mitt på huvudet och exmaken och jag fick kämpa hårt för att få bort den.
Min jycke är ju inte den som sitter snällt och stilla medan man plockar, hon blir tvärtom totalt rabiat och så liten hon är så lyckas inte Hasse hålla henne stilla i knäet!
Efter första försöket insåg vi snabbt att det behövs munkorg (!) på min monsterhund, och sedan tryckte Hasse brutalt ner henne medan jag lyckades knipa den ytterst lilla fästingrackarn.
När fästingar hamnar på huvud, ansikte eller hals får dom ju knappt något blod och då växer dom inte till en hanterlig storlek…
Under tiden försökte självklart syrran Candie komma till undsättning vilket inte förbättrade oddsen..
När proceduren var avklarad öppnade jag ytterdörren och en adrenalinstinn Blinka kutade runt på gräsmattan en bra stund med syrran hängande i hasorna!
Ja jisses, idag ska nya droppar på, så vi slipper alltför många ingrepp på den lilla stackaren..
Jag kunde inte låga bli att fota en fantastisk rhododendronbuske nere på byn härom dagen. Det mesta i naturen verkar blomma vackrare, mer och längre än någonsin.
Jag plockade in en bukett vita syrener igår, de hade knappt slagit ut…
Alltså, nu får jag rodnande erkänna att jag verkligen håller på att bli senil.
Igår glömde jag bort att läsa lokaltidningen!
Hur sjutton lyckas man med det?
Jo, jag läser den på nätet och den är ju inte det enda jag läser på mornarna…
Snarare tillbringar jag ett par timmar framför datorn varje morgon för att uppdatera mig..
börjar med mailen, min hemsida, sportsidor på finska YLE, SVT, Expressen, Facebook ….
och sen…
tadaa, dags för Dalarnars Tidningar!
Inte konstigt då att jag kom iväg till hönsen ovanligt tidigt!
På väg till hönsen passerar jag en av hästhagarna, visst är det synd om kusarna som får tillbringa tiden bland gräs och grönska i solen…
Blinka har snabbt kommit in i rutinerna, hon stannar utanför då jag går och öppnar upp för hönsen och matar dem och kaninerna
Men nu kommer nästa bekännelse, jag har blivit en driven samlare av allt som kaninerna äter, maskrosor, gökärt, hallonblad, klöver, jag kan inte se en växt utan att se se en hungrig kanin framför ögonen!
Jag liksom en del väninnor som också är svampfrälsta säger att dom inte kan sluta plocka svamp, och det kan inte jag heller,
men, jag trodde inte jag kunde överföra den känslan även till kaninmat!
Inte nog med det, jag rotar runt och letar efter godsaker hemma i kyl och skafferi till hönsen också…
Snart gräver jag väl efter mask med spade åt dem…
Titta så underbart fint kaprifolen växer hos grannen, och doften är helt underbar!
Hittade granntjejen mitt i spenaten härom dagen, hon ser inte alltför lessen ut..
Vår egen “hönsviskare” i farten, här har vi loppkontroll på gång!
Är man kyckling och en vecka gammal då äter man massor, och en bit rödlök smakar fint!
Men, det finns en orm även i vårt paradis..
Ja, jag menar på riktigt!
Denna fann jag utanför min farstubro!
Nu överdriver jag dock aningens, den är förstorad så det räcker, i verkligheten var det en äsping, en ormunge, inte mer än kanske 10 cm lång och dessutom stendöd för den hade blivit överkörd!
Men, sedan förra året vet vi att vi har orm här, och finns det en unge så finns det antagligen fler, och en mamma också…så visst ska man vara på sin vakt!
Idag står lakanstvätt på schemat, men jag saknar en torkvinda så det blir tyvärr torktumlaren som får jobba.
Kanske lika bra det förresten, tyckte väderprognosen siade om flera skurar framöver…
Ett föremåls berättelse om obesvar
Ansatt av friarna, vilddjuren och sin obevekliga egenmäktighet drivs den unga kvinnan Judit ut på en vandring. Var gång hon möter människor måste hon bryta upp och kommer snart att inte höra till någonstans.
Hon förblir en främling, en människa som inte svarar.
Det är 1600-tal i Sverige och kronans knektar finner silver i fjällen som kan bekosta krigen. Livsresurserna sörplar nedströms och Norrland är snart kruttorrt; minsta gnista antänder markerna från hav till hav. När regnen äntligen kommer har Judit redan gett sig av mot fjällen.
Två män följer hennes rörelser, men ingen kommer henne nära.
Hon lyssnar inte ens till sitt eget barn, förrän dess ansikte skrumpnat ihop och ropen tystnat.
Utdrag ur boken:
"Natten var kall och Judit bar ingen yxa. Med storkniven fällde hon ändå en kvarterstjock torrfura och gjorde av den en stockeld som höll värmen långt inpå natten. Hon färdades där i sömnen ned i ett drömmens råtthål. Hon var väl rustad att leva i råtthålet och åt av maskar och kadavren från råttor som låg där i gångarna. Många år var hon där och vaknade sedan outvilad med magsmärtor."
"De två människorna lämnade myrlandet och gick i dagar i björk och sly. Myggorna följde dem men människorna levde. De smorde sig i becket och slog om sig med björkruskor medan de gick och tuggade det medhavda torrköttet och drack bäckvattnet och sade inte ett ord till varandra. Måste någon av dem göra sina behov gjorde de dem medan de gick, det var inte möjligt att stanna."
Detta är en verkligt intressant debut. Bara titeln gör att man blir nyfiken, och den gör mig inte besviken!
Trots att boken inte är tjock så tar det lika lång tid för mig att läsa den som en dubbelt så lång, eftersom jag läser för språkets skull, uttalar tyst i huvudet varje ord och mening. Det är som att läsa dikter. Jag har läst mycket skiftande recensioner, allt från de som fascinerats av det vackra annorlunda språket och den fina skildringen av natur och liv uppe i norr till de som tyckte att det inte hände någonting utan en människa bara gick och gick.
Men herregud, när man kommer till avsnittet om striden med björnen så reser sig vartenda hår jag har på kroppen, nog händer det alltid!
Men visst, tempot är sakta, många ord är helt nya, vad sägs om "oväcklig" till exempel. Inte alls svårt att förstå, någon som inte går att väcka, men ordet blir rödmarkerat för det finns inte i ordboken.
En mycket märklig människas öde skildras här, en äkta nomads, och hur hon egentligen tycker och tänker och vad som driver henne framåt är jag inte ens säker på att hon vet själv. Men njutbar läsning är det i vartenda ord.
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och katter, mamma, mormor, gammelfarmor
Jag ska försöka ta mig till Sveriges mittpunkt...
