Jag har läst..

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika - och sig själva.

Utdrag ur boken:
"Wiborg börjar gråta. Hon stirrar fortfarande på resterna av tårtan och skakar på huvudet. -Är jag så gammal? säger hon. -Är jag nittiofem? Killen som spelat gitarr sätter sig bredvid henne, torkar henne försiktigt om kinderna med en servett. _Ja, säger han. -Tänk att du är så gammal och ändå så frisk och kry.
-Men då...då måste ju mina föräldrar vara jättegamla. Dom kan väl inte vara långt över hundra heller? Och min man, hur kan han...
Hennes röst dör ut när gråten övermannar henne helt. Hennes sorg är outhärdlig att se. Men ingen av de andra gamla verkar reagera."

En kuslig roman om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över sig själv. Den är skriven med respekt och empati för utsatta och kantstötta människor och därför påminner den om Stephen Kings romaner som jag plöjde igenom med stor iver och entusiasm på 80-talet.
Jag gillar att blanda genrer och det var länge sedan jag läste någon skräckis, en syrlig karamell i godisskålen!