Jag har läst..

Inget av Isak finns kvar i kroppen. Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.

Elisabeth och Isak är med om en bilolycka och Isak dör.
Kvar blir Elisabeth som från sjukhussängen försöker foga samman sina fragmentariska minnen av den stora kärleken.
På uppmaning av läkarna för hon anteckningar över tiden som ledde fram till olyckan och hur hon först träffade Isak, han med den gröngula blicken som fick henne att känna sig verklig. Bit för bit träder deras historia fram, en berättelse om stark passion, om kärlekens äganderätt och om rädsla och svartsjuka.
Om vad som hände den där sista natten, och vilket minsta tänkbara hopp som finns kvar att leva på.

Utdrag ur boken:
"På himlen jagade lönnfeta moln fram; smala framtill men baktunga av regn. Jag hade bara min tunna vindtygsjacka. Men han gick och jag följde efter, genom luften han plogat alldeles nyss, i motvind genom stråken av vad som kanske var hans doft."

"Mor om far: Män säger alltid att de inte är redo för barn, alltid är det något som måste hinna göras först, men när ungen väl är ute, då ska det förflutna skrivas om. Då vill de i efterhand ta åt sig äran för hela skapelsen - Livet börjar här! med pekfingrarna riktade ner mot pungens rynkiga kulpåse."

Den här romanen borrade sig djupt in i själ och hjärta, jag hittar Elisabeths kärna och jag har lätt att förstå henne! Författaren skriver suggestivt och man sugs lätt in i parets känslovärld.
Historier som denna finns det många av, men den lyser lite extra med hjälp av ett fint språk.