Jag har läst..

Nuckan, finns hon? Hon som befinner sig längst ner i den patriarkala hackordningen.
Den överblivna, påstått oknullbara.
Malin Lindroth bestämmer sig för att ta på sig nuckans skor, inta hennes position. Hon reclaimar det fulaste ordet och tvättar skammen ur det. Det är ett befrielseprojekt.
En essäistisk berättelse om ofrivillig ensamhet. Den handlar om att våga tala om en livserfarenhet som många skyggar för. Men den rymmer också en större berättelse om kärlek, makt och relationer.

Utdrag ur boken:
"Att på något vis markera skillnaden mellan älska och oälskad kvinna var viktigt för de flesta män. Den älskade kvinnan var hon som man delade säng med. Vi andra fick kliva ur sängen direkt efter sex och vika ihop oss i en kökssoffa där en gammal mamma legat och dött tre decennier tidigare. Eller visas ut till de frånvarande barnens rum, där man sedan låg ihopknycklad i en åttiosäng och slogs med ett påslakan med Spiderman-tryck."

"Om dagarna i skolan gjorde jag mitt bästa för att smälta ihop med korridorväggen. På kvällarna levdes ett hemligt liv i sällskap med flicktidningen Starlet."

Visst upplever jag ordet nucka som ett skällsord. Och jag tycker det verkligen var på tiden att någon tog på sig offerkoftan och berättar hur det är/var att vara ansedd som en sådan.
Alla drar inte vinstlotten i livets lotteri, det är mycket som ska stämma för att man ska hitta en partner som är något att ha. Jag tror många väljer dåliga förhållanden framför att leva ensam. I alla fall ett tag. Så att man har provat på...
Boken är skriven med distans, med humor och bitskhet. Lite lagom argsint sådär.
En läsvärd bok helt enkelt!