Jag har läst..

En kort stund har hon funnits i världen med dess begär, längtan och fruktan, tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes. Och föräldrarna fortsätter att finnas. Dödsögonblicket finns, det tar aldrig slut.

En berättelse om den absoluta utsattheten, om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit.

Sid. 84

"Varje gång hon badade blev hon kvar i det tomma karet långt efter det att hon tappat ur vattnet. Den lilla virveln som uppstod vid avloppshålet när det sista vattnet rann ut var hennes liv, en liten spiral av livsljus som rann bort snabbt och till ingen mening. "

Sid 275

"På vägen började jag bli rädd, jag klarade inte av all den där vänligheten, jag hade inget sätt att hantera den, hela min repertoar gick ut på att försvara mig. Jag var rädd att min röst skulle låta för högt och hårt om jag sa någonting, som en motorsåg som förstörde allt i sin väg."

Jag tror faktiskt att jag slutade andas flera gånger medan jag läste...

Varenda mening är så laddad att jag håller andan, medan orden faller som tårar, hårda som diamanter längs kinden. En stackars människoflicka försöker överleva i ett svårt missbruk.. Det är svårt att värja sig, för att inte säga omöjligt.