Jag har läst/lyssnat

I maj lyssnade jag till två böcker som vi läst i PRO:s bokcirkel
Kallocain av Karin Boye Betyg 2/4
Uppläsare: Holger Calou betyg 3/4

Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.
Karin Boye har med Kallocain målat upp ett 1984, nästan ett decennium före George Orwell. En kuslig dystopi, men samtidigt en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld.
Jag såg denna som teaterpjäs för några år sedan utan att först ha läst boken och blev då rätt överrumplad. På scenen hände just ingenting, det fanns ingen rekvisita, bara en tom scen med ett tomt golv där skådespelarna en och en vandrade av och an och reciterade. Vid pausen avvek jag. Nu då jag läste boken fick jag en helt annan uppfattning, jag förstår idén, den är skrämmande och skulle kunna bli verklighet.

I stort sett mänsklig av Helena Lindegren Betyg 2/4
Uppläsare: författaren betyg 3/4

Hanna Degermark har alltid haft på känn att hon är en sämresortens människa. Man hade kunnat tänka sig att det skulle dämpa fallet när hon halkar ur livet. Det gör det inte. Hur tar man sig i kragen när man saknar pannben? När man tvingas flytta hem till sin döda pappas gamla hus där timmarna är lika långa som mobilsurfen är dyr? Måste man verkligen vara en självständig kvinna? Och hur länge kan man sakna en vän?
Hannas väg framåt rör sig mellan stum passivitet, modig handlingskraft och högst tvivelaktiga beslut. Den varvas med återblickar ur uppväxten: det lilla gänget med fula bybarn som mycket väl vet att det riktiga livet pågår någon annanstans. Tallbarren som ligger utspridda på skarsnön. Pappa med Beatlesskivorna, mamma som ständigt möblerar om. Jonas Renberg. Älvens svarta vatten.
Den här boken hade vil väldigt olika åsikter om, manliga deltagarna tyckte mer om boken än kvinnliga deltagarna.
Jag tyckte boken var på tok för lång och tjatig, varenda detalj måste noteras och varje åsikt luftas. Jag tyckte det blev väldigt tröttsamt, som att någon trodde att jag inte hade någon egen fantasi att fylla ut bokens budskap med. Om jag hade kapat halva texten så hade jag läst en berättelse som jag nog gillat bättre.