Bloggen Livets glädjeämnen!

Återblick: För tio år sedan…

Av
den
26 oktober 2020

Dagens text är en kopia av inlägget jag skrev här i bloggen för exakt tio år sedan..

Idag blir det inga naturfoton, det blir inga foton alls i min blogg.
Istället ska jag försöka skriva ner senaste dagarnas händelser som varit både omtumlande, oroväckande och även positiva på ett märkligt sätt.
Ska jag tro på slumpen eller på en skyddsängel?
I torsdags åkte vi till Falun för ett återbesök på ögonkliniken. Träffade samma läkare som förra gången, han är AT-läkare och måste därför rådfråga en äldre kollega innan han fattar beslut.
Jag berättade för honom att ögat kändes mycket bättre men att jag haft några episoder då synen försvunnit på höger öga. Bara i någon minut eller två, men det var något jag aldrig förut upplevt.
Läkaren gick iväg för att konsultera sin kollega och kom tillbaka och mätte mitt blodtryck!
Det verkade lite konstigt men han sa att synbortfallet inte hade med inflammationen i ögat att göra.
Den äldre kollegan kom in i rummet och förklarade att detta bör undersökas närmare och att en remiss skulle skrivas ut till medicinakuten.
Jag satt som en fågelholk och frågade :Nu? Ska jag till akuten nu?
“Ja”, sade läkaren, det är så vi gör på det här lasarettet!
Sen gick han….

Vi hade nu begripit så mycket att man misstänkte en liten blodpropp i ögat som orsakat synbortfallet.
På akuten fick vi förstås vänta några timmar, och den utlovade middagen vi tänkt bjuda dottern med familj på försvann i väntekön…..Hasse åkte över till henne med våra jyckar, ingredienser till middagen och ett muntligt “gör-det-själv-recept” på kycklingburritos.

Efter några timmars väntan fick vi så träffa en fantastisk läkare som förklarade att när något sådant som synbortfall händer då vill man kolla upp att det inte ligger fler eventuella proppar som kan utlösas. Man gör ultraljudsundersökningar på halsen och hjärtat. Eftersom det var kväll ville han att jag skulle stanna över natten för att få undersökningarna gjorda direkt följande morgon!
Så blev det, jag lades in på akutens vårdavdelning och Hasse hämtade hundarna och åkte hem.

Det var en märklig känsla att ligga på akuten när man inte var sjuk! För det var jag ju inte, jag kände mig precis som vanligt, och när personalen bekymrat frågade mig hur jag mådde kände jag mig som en skurk som upptog en dyrbar vårdplats i onödan…..

Undersökningarna genomfördes nästa morgon men jag fick inget besked om hur det gått. Däremot fick jag åka till röntgen igen, denna gång för en CT-scan, en skallröntgen. Hmmm nu började jag bli lite bekymrad, vad letar dom efter?
Än värre blev det då jag ett par timmar senare åter ombads åka till röntgen för en ny CT undersökning, denna gång med kontrastvätska.
Den undersökningen var en upplevelse i sig, kontrastvätskan gjorde att man blev alldeles het inuti kroppen, som att sitta i en bastu där värmen kom inifrån istället för utifrån! Blickstilla med tejpad panna skulle man ligga och dessutom för att inte röra på mig blev jag ombedd att andas genom ett sugrör!
Ja jisses, när jag var klar och steg upp från britsen blev jag varse att det bakom glasdörren stod en hel armé av folk och tittade på mina skallröntgenbilder!

Klockan tickade på och jag började nu bli orolig för att inte få komma hem. Hasse hade kommit, gått ut med hundar, kommit tillbaka, skjutsat hundar till dottern, kommit tillbaka och när han gjorde det så var jag tvungen att berätta för honom att jag nu var fastande inför en eventuell operation!
Han fick alltså åka hem utan mig denna dag också.
Jag hade fått en del upplysningar av en läkare som berättade att jag hade en förträngning i ett av halsens stora blodkärl. Nu diskuterade man om detta skulle opereras eller ej.
Senare på kvällen fick jag reda på att någon operation inte var aktuell, en läkare kom in och sa att man bedömde risken vid en operation större än nyttan…och att jag istället skulle medicineras.

Sömnen ville inte infinna sig den natten, jag hade väl för mycket som snurrade i huvudet samtidigt som jag hade en rumskamrat som hade väldigt ont och kallade på personal flera gånger under natten.
Igår morse satt jag och skrev ner alla frågor jag skulle ställa den utskrivande doktorn. Jag tänkte som så att en stressad läkare på akuten skriver väl ut mediciner och skickar hem mig och där står jag och fattar egentligen inte vad som har hänt! Så jag plitade ner mina frågor och så väntade jag, och väntade….
Precis när läkaren klev in genom dörren gjorde också Hasse det, va bra, då kunde vi bägge ta till oss informationen!
Det visade sig att alla mina farhågor kom på skam, överläkaren vi träffade verkade ha all tid i världen och vi satt nog i över en halvtimme och lyssnade på hans analys av läget.
Jag fick reda på att förträngningen var så total att man inte vågat operera eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat förorsaka en massiv propp. Egentligen borde min vänstra hjärnhalva inte längre vara syresatt och fungerande, men eftersom kroppen är finurlig och finner egna vägar så har blodet hittat alternativa vägar att ta sig till den vänstra hjärnhalvan! Kroppens egen läkeförmåga är otrolig!
Åderförkalkningen kan bero på många saker, dels ärftliga betingelser, mamma dog ju i hjärnblödning vid 48 års ålder, dels genetiska orsaker, finländare har överlag högre blodfetter än andra folkslag, dels förstås mitt eget leverne. Det är ovanligt med en förträngning i halsådern i min ålder..

Jag kommer nu att få medicinera livet ut med både blodförtunnande och blodfettssänkande, gå på täta kontroller så att bl.a blodtrycket hålls i schack och så det allra viktigaste: ett totalt RÖKSTOPP är helt livsavgörande. Det finns ingen medicin i världen som ens tillnärmelsevis är lika effektiv som ett rökstopp!

Ja så lyder nu domen, och jag har väl inte riktigt landat än, eller rättare sagt, vi har inte gjort det!
Igår kväll satt vi vid köksbordet och pratade om den uppkomna situationen och var rörande eniga om att det tar lite tid att smälta allt detta!
Imorgon ska jag i alla fall kontakta vårdcentralen för omedelbar hjälp att sluta röka, trots att jag rökt i över fyrtio år har jag aldrig känt mig motiverad att sluta, så detta blir inte lätt!

Jag sänder en tacksamhetens tanke till doktorn på ögonkliniken som såg till att jag kom vidare till akuten och blev grundligt undersökt! Var det en tillfällighet eller ödets nyck, det lär jag aldrig få veta, nu gäller det i alla fall att förvalta den chans jag fått att leva vidare ett tag till….

Och vad kan jag mer tillägga idag, tio år senare:

Jag fick en andra chans och jag tog den!
Det jag kunde påverka var rökningen, och den slutade jag med!
Jag trodde kanske inte riktigt själv att jag skulle fixa det, jag hade varit storrökare i över 40 år redan då.
Med facit i handen så gick det över förväntan. Inte ett bloss har jag tagit sedan det magiska datumet när jag slutade.
Jag äter en hel del mediciner, en del får jag biverkningar av men dem får jag leva med, för:

Familjen har utökats med triss i ljuvliga flickor, mina barnbarnsbarn som jag har haft lyckan att (om än på distans) vara med om att de kommit till världen!

Vanessa

Freja

Noelle

Jag är lyckligt lottad

0

TAGS
22 kommentarer
  1. Svara

    Minton

    26 oktober 2020

    Tack för din fina berättelse om din tur hos läkaren. Är man riktigt motiverad kan man sluta röka. Jag fixade det efter hjärtinfarkten.
    Hoppas du mår bra idag .
    Kramar från oss
    ?

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Ja du har helt rätt, motivation måste man ha om man ska ändra på något…det låter toppen att du också slutat med bra resultat! Hur länge sedan var det? Kramar

      • Svara

        Minton

        28 oktober 2020

        Det är 16 år sedan och ingen längtan efter en cig. Blev väldigt rädd efter infarkten eftersom flera på mors sida dött i en.
        Nu mår jag bra och det är skönt.
        Kramar

  2. Svara

    Karin Eklund

    26 oktober 2020

    Så fint att få ta del av din historia Paula, en historia som jag inte har känt till förrän nu. Du hade änglavakt eller helt enkelt en bra och engagerad läkare och du slutade röka. Det bästa du har gjort säger Karin som är utbildad rökavvänjare, kan du tänka dig :).
    Din triss i barnbarnsbarn är för ljuvlig att se på.
    Tack för detta inlägg!
    Varm kram!

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Som jag letade efter rökavvänjare när det begav sig! Utan att lyckas! Fick tjata mig till medicinen också, men allt avlöpte ju väl. Jag anser att jag hade änglavakt, trots att jag inte är religiös….Varm kram till bästa åländskan jag vet!

  3. Svara

    Bia Lidén

    26 oktober 2020

    Men, oj, är det tio år sedan!?
    Jag minns det så klart.
    Var så orolig för dig, men vartefter åren gått så har jag nästan glömt!
    Kram till dig för rökfrihet och hälsa!

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Ja åren går fortare och fortare. Du har ju också dina prövningar, men om jag förstår det rätt så kämpar du på och det går ganska bra? Jag tycker vi fortsätter så! Kramar

  4. Svara

    Kicki Fredlund

    26 oktober 2020

    Ja, detta minns jag.
    Det mest positiva var att du blev rökfri.Tänk bara vad med pengar du sparat in. Och hälsan verkar ju inte tagit skada.
    Kram/Kicki

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Det värsta var ju att jag trodde livet skulle bli outhärdligt tråkigt utan ziggen. Men jag lärde mig att man kan ha kul utan…Hälsan är som den är, men kunde varit mycket sämre. Det tar lång tid innan jag söker hjälp oavsett vad det gäller, o nu i coronatider ännu längre…Kram

  5. Svara

    Tove Olberg

    26 oktober 2020

    Helt underbart att läsa Paula! Du tog chansen när du fick den och fick ett gott liv, trots biverkningar. Rökfri!! Vilken strong insats när du rökt så länge! Applåd och glädjekram till dig!

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Tack, jag är det levande beviset för att det går att ändra på en livsstilsgrej, det trodde jag aldrig själv på och jag ser nästan mig själv som rökare fortfarande, typ som en nykter alkoholist….Många som slutar röka blir rent bestialiska mot alla stackars rökare, det skulle aldrig falla mig in att döma andra…o dessutom tror jag på devisen att ”lasternas summa är konstant”…så jag har nog dragit på nya …

  6. Svara

    bpz3

    26 oktober 2020

    Det var nästan som om jag läste om mig själv i fredags, fast med en blodpropp på ett helt annat ställe. Känner mig helt frisk (förutom ryggeländet), men är också tacksam för den grundliga vård jag fick på Hjärtakuten av en AT-läkare och sedan av två överläkare på avdelningen.
    Kommer också få knapra blodförtunnande resten av mitt liv, vilket jag tycker är aningen otäckt, typ när man t ex skulle ramla eller åka ut för en olycka.
    Vad gäller rökning så fick jag inga pekfinger av någon av läkarna, konstigt nog. Men med tanke på att ändå lungorna är inblandade så har har inte rört en cigg sedan i fredags. Går bättre än jag trodde efter drygt 50 år av rökning. Frågan är bara vad jag ska göra med händerna, för jag tänker då inte börja med att sticka eller virka;-)

  7. Svara

    Ditte

    26 oktober 2020

    En fantastisk historia. Tack för att du berättade. Eller att inlägget kom i dagen på nytt. Ibland har man tur och det hade du verkligen. Och att med de oddsen sluta röka var ju en given morot. Tänk så skört livet är men att man ändå kan få till en fastare tråd- Och dina fina barnbarnsbarn har du nu att också glädjas åt.
    Läste BP:s kommentar och ni delar ju båt till viss del
    Är så glad för att du nu är så pigg som du är.
    Kram och många tankar.

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Tack Ditte, jag mår bra, mycket bättre än jag trodde för tio år sedan. Sen har jag jobbiga biverkningar av de mediciner jag måste äta, men det får man leva med.En positiv attityd är guld värd, och det har ju du också visat prov på många gånger. Livet blir ju lättare att leva då, men ibland måste man också få vara ledsen och tycka livet är tungt. Vi kommer alltid tillbaka, eller hur? Kram

  8. Svara

    Anki

    27 oktober 2020

    Grattis till att du tog beslutet att bli rökfri … och att du den gången hade turen med engagerade och kunniga läkare! Du har ju berättat lite under åren, men det var väldigt intressant att få läsa det så här i ett berättande inlägg! Trots biverkningar av medicinerna så är du ju ändå ganska pigg – och du har lyckan att ha barn, barnbarn och barnbarnsbarn!
    Önskar dig allt gott!
    Kram

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Tack min vän, jag tycker det ibland behöver upprepas och tänkas över hur bra man har det och hur mycket värre det kunde vara. Men man måste självklart också tycka livet är orättvist ibland. Ingen är ju mer än människa. Så ont i ryggen för tre dagar sen, idag är det onda som bortblåst! Bara att tacka o ta emot. Hoppas ni också har det gott, vissa krämpor rår vi inte över, men ni har styrkan i varandra. Kram

  9. Svara

    LillaSyster

    27 oktober 2020

    Det bevisar ju att ingenting är omöjligt =) Himla tur att du träffade på en duktig läkare. Ha en fin tisdag och njut av dagen =) Underbara bilder på de små. Kramen

    • Svara

      Paula

      28 oktober 2020

      Ja den gamla devisen stämmer verkligen! Ja det var en nitisk AT-läkare, tur för mig! Kram

  10. Svara

    Ama de casa

    27 oktober 2020

    Vilken underbar sjukvårdspersonal du bemöttes av och vilken fantastisk hjälp du fick. Vi kan skatta oss lyckliga över den tid vi lever i och att det finns så bra hjälp att få.
    Grattis till rökstoppet också. För min del krävdes det en lunginflammation och bronkit för att lyckas ta bort dom där ciggen. (Fast jag puffar på en e-cigg fortfarande, borde lägga av med den också…).

    Skönt att det gick så bra och vilka fina töser du visar upp också 🙂

  11. Svara

    Herr Nilssons Fru

    27 oktober 2020

    Tänk de där minns jag. Sjukvården är fantastisk, så får de säga vad de vill 😉 jösses så söt hon var som babis Venessa. De andra två är också söta men ännu för små för att få de där söta personliga utseendet som Venessa har på bilden, hoppas du förstår vad jag menar 🙂 Du är rik på små söta flickor o de är jag också.
    Himla fina bilder på flickorna.
    Kramiz

  12. Svara

    ibod11 - Ingrid

    27 oktober 2020

    Vilken berättelse och vad spännande att få läsa om de dramatiska dygnen. Kanske hade du tur som hamnade så snabbt på akuten men jag vill gärna tro att det är självklart när det finns stor risk för komplikationer. Det kanske var mer tur att du kom ihåg att nämna synbortfallet. Ni måste självklart ha varit rädda allihop och väldigt lättade när ni förstod att det skulle bli bra. Rökstoppet kan ju bara i efterhand betraktas som positivt och när man ställs inför fakta går det lättare att ta det beslutet. Jag fick ett ultimatum från vården så för mig var det också lätt att sluta.
    Tack Paula för att du delar med dig av den omtumlande berättelsen. Och visst är du lyckligt lottad som har en så fin familj 😀
    Stor kram <3

  13. Svara

    Karin

    28 oktober 2020

    Vilken fin berättelse, både om uppmärksamma läkare, fungerande vård och om din förmåga till omställning och acceptans! Och vilka ljuvliga bilder på nykomlingarna i familjen, både den klarögda Freja och de två sovande små godingarna!

LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR

Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Kategorier
Statistik
  • 2
  • 186
  • 1 681 497
  • 5 258
  • 68 001
Sök här