Ett helt år i “nya” pörtet!

Det är ju galet att kalla mitt hem för nya pörtet då jag flyttar så ofta, hur många nya pörten har jag inte hunnit med!
Men, i allafall har jag bott här i ett år nu, och även denna flytt var ett lyft, något som faktiskt nästan alla mina flyttar har varit.
På något sätt har jag behövt en förändring och den har nästan utan undantag lyckats. Då kanske man bortse ifrån flyttar på grund av skilsmässa eller annat tråkigt när man mer flyr hals över huvud än flyttar frivilligt.
Men denna flytt var absolut en positiv sak, jag bor i en förort med gångavstånd till stan och en tjugominuters bussresa till familjen.

Fotot visar tjejerna på första visit hos mig och min pälskling Daniel.
Det är nu nästan en månad sedan han somnade in, och jag lever fortfarande i en sorgbubbla.
Jag har inte de fasta hållpunkterna man har när man har hund, och har dålig koll på hur tiden rasslar iväg.
Men jag försöker verkligen, och inser ju också att jag inte har någon att ta hänsyn till nu, utan kan planera aktiviteter som sträcker sig längre än tills det är dags för nästa rastning och jag kan ta mig till platser där det inte är lämpligt att ha en hund med sig.
Men ärligt, jag skulle när som helst byta tillbaka, vad gör jag med min frihet jämfört med att ha en älskad jycke att dela livet med?
Paulina, mitt barnbarn, sa till mig idag att vi sörjer ju Daniel hela familjen, och det är klart vi gör.
Det är lätt att förbise bara för att det var hos mig han bodde.

I helgen kom vintern på ett oannonserat snabbesök

Vädret var så fint i söndags att jag passade på att gå ner till sjön

Snön är i allafall ren och vit…

Änderna hade kapplöpning när de såg mig komma med en stor påse mat.

Igår sken åter solen och jag bestämde mig för att gå in till stan

Jag ska utforska Falun närmare kommande månader, gärna till fots, och om orken tryter kan man alltid hoppa på en buss hemåt.

Jag kom fram till Stora Kopparbergs kyrka som Daniel och jag passerat förra sommaren. Nu passade jag på att gå in i kyrkan som är Faluns äldsta, visar foton inifrån en annan dag.

Jag ville komma ner till Faluån där jag inte promenerat sedan i höstas. Nu är jag framme, bara att kliva nerför trappan

Tänk att vatten är så fascinerande, särskilt när det rör sig i vattendrag

Det gamla industrilandskapet här är så fint bevarat

Vattnet rusar ystert genom slussportar

Det är inte lika imponerande som Sundborns-ån, men duger gott ändå.

Tänk att få bo här vid den brusande ån

Nu har jag nått nästa riktmärke, den rosa St. Johanneskyrkan och då är jag i nästan mitt i centrum av staden.

Jag kom mig också för att äntligen köpa ett par nya bekväma skor. Jag har varit i stans skoaffärer och sportaffärer, provat och provat, nu var dags att bestämma sig. Men nu ska nog vägarna få torka upp en aning innan jag tar dem i bruk….Sen hoppas jag kunna börja stava mig fram i livet, bokstavligt talat…bungystavar och nya dojor, känner mig redan som en känguru