Jag har läst..

Hej då ! Begravningsboken av Lotte Möller

Det är inte alls bra att så många människor ingenting vet – och ingenting vill veta – om hur vårt begravningssystem fungera. Konsekvensen blir att annars förnuftiga och handlingskraftiga personer omyndigförklarar sig själv och överlåter allting åt begravningsentreprenörerna.

I Hej då! Begravningsboken går prisbelönta journalisten och författaren Lotte Möller på ett rättframt sätt igenom det mesta man behöver veta om begravningar och begravningsbranchen. En bransch som är en affärsdrivande verksamhet som alla andra, bortsett från bristen på saklig konsumentupplysning och kundens underläge.
Här berättar hon vilka alternativ som finns för anhöriga som vill ha något annat än floristbundna kransar, dyra annonser i tidningarna och smörgåstårta och kaffe till minnesstunden. Hon granskar kyrkans och prästernas roll, berättar om ekologiska begravningar, om kremeringens kulturhistoria och ställer sig frågan varför svenska dödsrunor alltid är så hänsynsfulla när det gäller de avlidnas fel och brister.
Hej då! är inte en bok om död och sorg. Den handlar om de kulturella fenomen som begravningar är.

Jaha, tänker ni nu, håller finnkäringen på att planera sin egen hädanfärd?
“Ler”, både ja och nej, men ämnet begravning är intressant som fenomen och den är också ytterst personlig och den kommer även att gälla mig en dag.
Allt eftersom jag blir äldre har de existentiella frågorna lyfts fram mer i mitt medvetande, tankar om döden och livet och hur vi lever det upptar mer tid än förut när allt gick i hundraåttio och man hade en otalig mängd år framför sig, om allt går bra.
Jag har pratat ganska mycket med min man om hur jag vill ha det när jag gått bort.
Han upplever det som något ganska märkligt, men han lyssnar och jag tror att han kommer att förstå vad jag accepterar eller inte gör när den dagen kommer.
Att lämna noggranna instruktioner i Vita arkivet bryr jag mig nog inte om, jag har ingen större släkt eller umgängeskrets som berörs av hur min hädanfärd går till. Och egentligen är det ju så att jag inte närvarar själv så då är det ju bra om de efterlevande bestämmer hur de vill ha det. Jag bestämmer alltså bara det jag INTE vill ha!

I boken belyses detta med att begravningsbyråerna manar oss att fylla i Vita arkivet av hänsyn till våra anhöriga, för att de ska slippa planera vårt avsked.
Utdrag:
“Visst, curlingsamvetet kan gnaga ordentligt när vi väl börjar tänka efter. Bara det att vi går och dör kan ju komma hur olägligt som helst. Deras kalendrar kan vara fulltecknade. Det kan vara mitt i semestern eller precis före julen som ju barnbarnen har längtat så efter. Vi kan verkligen ställa till det.”

Ett avsnitt i boken handlar om borgerliga begravningar. Sådana har jag varit med om ett par gånger då mina svärföräldrar gick bort och de var minst lika högstämda tillställningar som de jag varit med om i kyrkan.
Här ger boken tips om alternativa former av begravningar.

Den långa väntetiden mellan dödsfall och begravning är också ett ämne i boken. Det är världsunikt att man i Sverige har så långa väntetider. I Norge och Danmark säger lagen att en avliden ska ha kommit i jorden inom åtta dagar. I Frankrike gäller sex dagar, i Irland tre osv.
“Det är inte bråttom nu” inleder broschyren “Hur gör jag nu?” från begravningsentreprenörerna som menar att man behöver tid att pyssla och sörja först och två veckor behövs för återhämtning efter den första chocken.
I Stockholm är väntetiden nu uppe i 29 dagar.
I boken kan man få råd om hur man skyndar på processen om man så önskar.

Boken tar upp många aspekter med begravningsriter utan att dela ut några pekpinnar, man får helt enkelt uppslag om hur man kan göra det hela mera personligt och även betydligt billigare.

En saklig bok i ett allvarligt ämne skriven med en varm humor.
Så vill jag sammanfatta boken och ger den betyget
****