Jag har läst..

Framgångsrik journalist, självständig och tuff, så ser bilden av Saga Modig ut. Men under ytan är hon en annan. Traumatiska upplevelser, gåtor som aldrig fått svar, har följt och gnagt sedan femårsåldern. Vem är hon egentligen?
Vad doldes bakom rädslan för frågorna och svaren?
Som mycket ung kom Saga till en överklassfamilj i Stockholm där en gammal dam gav henne fostran och utbildning. Hon blev den hon aldrig kunnat drömma om att bli, men samtidigt djupnade utanförskapet.
Vid bodelningen efter mamman när Saga är nästan fyrtio år attackeras hon hårt av en av sina systrar. Hon flyr fältet, men innan dess har hon haft en märklig upplevelse; i mammans avlånga sömmerskespegel möter hon sig själv i alla sina åldrar och samtliga kräver:"Ta reda på sanningen!"
Sagas bok rör sig mellan brutal verklighet och folksagans fantasterier. Sju nycklar får Saga i sin hand. Sju dörrar öppnas en efter en . Men när resan är över och sagan nått sitt slut vänder livet oväntat blad.

Utdrag ur boken:
"När jag stod i mammas bleka kammare i Änkelimpan den där bodelningsdagen och mötte mig själv, som den jag hade blivit och som den jag hade varit, kände jag en sorg och en oresonlig ilska. Jag var insnärjd i ett nät, hopspunnet av tystnad. Det fanns gåtor bakom nätet och de kikade på mig genom gråa, täta hyskor - de lipade åt mig, de grinade försmädligt trots att de varken hade munnar eller ögon. De hyssjade åt mig med ett väsande ljud. Deras ansikten var runda och blanka som ägg, men när jag ville nå dem rullade de undan och förvrängde sig själva och blev till spegelbilder av någonting annat."

Först vill jag tala om att jag gillar författaren och uppskattar hennes lite burdusa uppenbarelse. Hon krusar inte, hon skriver som det är, passar det inte, läs något annat!
Den här helt nyutkomna boken motsvarade delvis mina förväntningar, en historia om en kvinnas liv, en kvinna sprungen ur enkla förhållanden, en kvinna som gjort en klassresa, som upplever och tänker och tycker och försöker ställa till rätta.
Men, när jag läst de första 200 sidorna tycker jag inte att historien ännu börjat på allvar, utan snirkliga små stigar tassar vi bland folk och fä utan att egentligen komma någon vart.
Och när historien börjar vara färdigskriven, då skriver författaren att egentligen kan man sluta läsa nu, men, hon vill iallafall göra vissa tillägg, och sedan fortsätter historien ett antal sidor till, sedan kommer nästa anmärkning att nu är berättelsen egentligen slut, men, osv, lite för många gånger...
Det folkloristiska inslaget lämnade mig tämligen oberörd, jag såg det bara som en parentes, ett sätt att förnya berättelsens igenkänningsfaktor.
Så mitt slutomdöme är att hon kan skriva hon Elsie, men detta var inte hennes bästa bok trots att den var klart läsvärd.