Jag har läst..

Birgitta och hennes vuxna dotter Louise verkar utåt sett ha en fin kontakt. Men under ytan bubblar det av starka känslor och såriga motsättningar.
När Louise möter en man ur deras gemensamma förflutna väcks minnen till liv.
Sanningar behöver uttalas och göras upp med. Men vad kan sägas? Vems historia är mest sann?

Med drabbande skärpa skildras en komplex och tät mor-dotter-relation som många kan känna igen sig i.

Utdrag ur boken:
"Om inte Otto hade nynnat sig själv till ro med nappen och sitt snoende finger i håret, tror jag du hade sett till att resa dig, samla ihop koppar och fat, ställa in dem med en skräll i köket och dra dig mot hallen. Sådant är mönstret. Du lämnar gärna något beskt efter dig som du tycker jag ska ta in och fundera på".

"Tom var din tolv år yngre pojkvän.Vad ni egentligen hade för er vill jag knappt tänka på. Men det var ändå rätt uppenbart vilken passion ni upplevde. Du förvandlades i samband med att ni träffades. Till att börja med hatade jag Tom på grund av att du började bete dig på ett sätt som inte var likt dig. Du la dig till med ett sätt att skratta. Lutade huvudet bakåt och gav ifrån dig höga skallande läten. Munnen öppen som om dina känslor inte rymdes inne i dig längre."

Den här berättelsen skaver. Det handlar om mor och dotter som älskar varann men som missförstår varandra, sårar varandra, pratar förbi varandra, som om de pratade helt olika språk och som om det de upplevt tillsammans inte alls var samma händelser.
Otroligt bra skrivet , och ack så igenkänningsbart.
Man vill som mamma vara både en bra mamma till sin dotter samtidigt som man vill vara hennes kompis och samtidigt vill man ha ett eget vuxenliv.
Det pusslet är inte lätt att få att gå ihop, och ibland måste man ta både ett eller flera steg tillbaka för att inte såra varandra för mycket.
Boken var lättläst och kort, men innehöll allt det viktiga!