Jag har läst…

Baksidestext:
Många som bara hört talas om demenssjukdomar har ofta ingen aning om hur hårt de kan drabba, och i värsta fall slå sönder en hel familj. Men ibland även förena de anhöriga i kampen för ett värdigt liv.
Boken är skriven i intervjuform med närgångna och gripande skildringar, berättade med stor öppenhet om hur både de anhörigas och den demenssjukes liv gestaltat sig efter demensdiagnosen. Det är tunga berättelser om sorg och hårt slit för att klara vardagen.
I boken medverkar även läkare och forskare, liksom drottning Silvia som berättar om hur hennes mors sjukdom gav upphov till att drottningen lade grunden för helt nya utbildningar inom demensområdet. Läkaren Moa Wibom, känd från Fråga doktorn i SVT, går igenom och förklarar de kognitiva sjukdomarnas olika symptom och utveckling.
Förhoppningen är att dessa röster ska öka förståelsen för och kunskapen om de kognitiva sjukdomarna, och bidra till ett demensvänligt samhälle.

Många är vi som har någon i släkten eller familjen som drabbats av demens. Min mormor var dement mot slutet av sitt liv och kunde därför inte bo kvar hemma sista åren då hon skulle vara ensam hemma medan min mamma och jag jobbade och gick i skola. Hon blev vårdslös med spisen, glömde plattor på, brände fast mat i kastruller. Hon blev förvirrad om nätterna, tog på sig skorna, gick ut i nattsärken och irrade omkring i bostadsområdet. Hon "skulle gå och handla" sa hon till min mamma som vaknade och störtade ut efter henne...
Det är sorgligt att det bara blivit vanligare, mormor blev sjuk på 70-talet och allt fler drabbas. Forskning behövs som förhoppningsvis kan leda till bättre behandlingsmöjligheter för att om inte förhindra så åtminstone lindra de drabbades liv. Demens kan vara genetiskt, jag oroar mig själv för att drabbas.