Vemodigt vackert i Skifsen

Det har rått surväder hela helgen, blä!
Men, vi har trotsat vädergudarna och åkt iväg en sväng längs småvägarna varje dag.
Inte kanske med livet som insats men nästan…
Det är så vattensjukt att grusvägarna är mjuka som gungfly och bilen slirar i hjulspåren som bildats.
I fredags då vi kommit några kilometer på en skogsväg mot Skifsen var det nära att vi satt fast i den kletiga vägsmörjan. Vi konstaterade krasst att om vi blir sittande och inte tar oss loss då får vi gå en mil, för ingen av oss hade mobilen med och någon trafik förekom definitivt inte!

Nåväl, fram kom vi så småningom även om jag hunnit bli åkskjuk i bilen!

Det råder en mycket speciell stämning här som snarast förstärktes av det grådisiga vädret.

Hit invandrade släkten Puuroinen på 1600-talet och det finns en hel del nedtecknat om släktens historia.

Man känner historiens vingslag i luften, gamla stengärdesgårdar vittnar om svett och kanske tårar…

Inga byggnader står kvar från den tiden, men nu har föreningen Skifsens vänner tagit sig an uppgiften att återskapa miljön som den en gång var.

Man vill återskapa byn som den såg ut kring 1750 och man har byggt en ria, ett stolphus och ett kokhus enligt gamla tekniker och av naturmaterial.

Och det mest spännande, en rökbastu!
Den är igång några gånger på sommaren och jag hoppas vi ska kunna åka dit för ett bad i sommar, det vill säga om jag lyckas böja mig som en fällkniv och ta mig in genom den lilla öppningen

Och sedan, ett dopp i det blå förstås!
Jag har i min ungdoms dagar i Finland badat rökbastu och vill minnas det som mycket angenämt. Röken samlar sig under taket och ger en mjuk behaglig värme, man kommer alltså inte ut därifrån svart som sot om nu någon trodde det!

Ska nog passa på att ta med mig finsk korv att grilla också..

Här är träden alldeles lurviga av lav, jag har aldrig sett så mycket! Ett bevis på att luften är ren och frisk!

Vintertid går ett skidspår, Skifsenleden, hit och samma sträcka kan man vandra även sommartid.

För ett tiotal år sedan vandrade vi Skifsenleden och övernattade i denna koja. Jag minns att det var så mycket mygg så man inte kunde stanna och dricka ens utan att få munnen full av dem, och ju mer man svettades desto fler insekter surrade omkring en…

Nu blir det inga fler äventyrliga bilfärder på grusvägarna innan tjälen går i marken, vi får hålla oss på asfalten ett tag framöver istället.