Jag är för tillfället vansinnigt frustrerad över att min kropp inte vill samarbeta och hur mina mediciner inte samverkar.
På sistone har jag upplevt två problem med min medicinering som gör livet surt..
Det första problemet uppstod när min artrosvärk blev allt svårare och min läkare glad i hågen skrev ut en “kanonmedicin” enligt egen utsago…
Tills jag upptäckte då jag läste bipacksedeln att den medicinen inte fick kombineras med mina blodförtunnande tabletter…
Doktorn bad om ursäkt och meddelade att jag inte kan/får äta någon annan värkmedicin än Alvedon…som inte hjälper ett dugg.
Förra veckan skulle jag beställa en ny sats av dessa blodförtunnande piller, då visade det sig att apoteket dragit tillbaka den medicinen och inte hade någon ersättningsprodukt!
Tog åter kontakt med min läkare som undersökte saken och återkom med ett recept på en annan medicin.
Och kan ni gissa, när jag fick hem den medicinen och läste bipacksedeln så visade det sig att den inte kunde kombineras med min magmedicin!
Jag har sedan över tjugo år tillbaka ett konstaterat bråck i övre magmunnen som ger en hel del besvär med matsmältningen.
Under åren har jag fått bra hjälp av dels magsårsmedicin och dels då jag lärt mig vad min mage och tål och inte tål.
Nu visar det sig att alla magmediciner innehåller samma verksamma ämne och alltså finns det ingen annan medicin jag kan byta till heller!
Gissa hur kul det är, när kroppen och magen värker och det finns medicin, men, jag får inte ta den!
Detta har lett till att jag börjat fundera, till vilket pris vill jag bli gammal?
Är det inte bättre att satsa på ett rörligt liv utan större smärtor och obehag och kanske lite kortare än att till varje pris äta förebyggande medicin som kanske gör att stroken som man tror ska drabba mig kanske kommer några år tidigare än om jag fortsätter med medicinen och samtidigt har så ont i kroppen och magen att livet inte längre känns värt att leva?
Ja, jag förstorar upp problemen och drar dem till sin spets, men det är så här tankarna går.
Tänk så bra våra husdjur har, så länge deras krämpor går att avhjälpa så gör man det men när man ser att livskvaliteten sjunker för mycket då tar man beslutet att låta djuret få sluta sina dagar.
Imorgon är en ny dag, och jag tar mig alldeles säkert i kragen igen, borstar av mig obehaget, knaprar några fler Alvedon och ser glad ut.
Men lite intressant är ändå tankegången, ska man leva så länge som möjligt, eller så bra som möjligt och kanske inte till 100?
Jag vet vad jag skulle välja…vad tycker du?
men nästan..
, någon som är förvånad?
Jag ska försöka ta mig till Sveriges mittpunkt...