Den senaste dramatiken hände så sent som idag när jag tillbringade eftermiddagen hos min värsta fiende tandläkaren!
Jag tog faktiskt med mig kameran då jag tänkte be tandis knäppa ett kort när jag skiträdd sitter i den förskräckliga tortyrstolen, men efter en sömnlös natt glömde jag i min nervositet bort varje vettig tanke.
Jag överlevde pärsen, men blev utan foto, så jag fick välja ett annat motiv, nämligen
..grannens fina hund som fick köras akut till veterinär i förra veckan och genomgå en livmoderoperation, det var dramatiskt så det räckte, men som synes gick allt bra och här vilar Saga ut på ett hästtäcke på gården.
I skymningen sjunger koltrasten
Linda Olsson
Brombergs förlag
2014
274
I samma trappuppgång på Söder i Stockholm bor tre ensamma människor. Det är Elisabeth som efter ett stort svek flytt undan världen, serietecknaren Elias som bär på en tung hemlighet och änkemannen Otto som lever ett stillsamt liv med sina böcker som enda sällskap.
De är grannar, bara väggar och tak skiljer dem åt, men ändå är deras liv långt ifrån varandra.
Men så blir en felskickad postförsändelse inledningen till en vänskap, där den gemensamma kärleken till berättelser och litteratur får dem att öppna sig för varandra.
En stark berättelse om ensamhet, vänskap och kärlek och de hisnande möjligheter som ryms inom varje människa.
Utdrag ur boken:
" Ända sedan han lärt känna Elias, hade tisdagarna blivit den krok som han hängde upp sitt lilla liv på. Resten av veckan drev han bara fram utan mål. Om någon skulle fråga honom vad han gjort en viss dag skulle han haft svårt att minnas."
"Datorn stod och väntade. Hon satte sig ner och lade handen över musen och såg hur skärmen tändes. Och där var den första bilden. Den som också satt på hennes sovrumsvägg.
En koltrast. Eller i alla fall en svart liten fågel. Den låg på sidan, och det såg ut som om den vilade på smutsig blötsnö. På väggen hade hon tyckt sig se hur den förtvivlat försökt flaxa med vingarna. När hon nu såg den på skärmen avtecknade sig varje detalj ännu tydligare än tidigare, och hon tyckte sig kunna se hur det lilla bröstet hävde sig, hur näbben öppnade sig, som om den kämpade för att få luft. En liten fjäder hade lossnat och låg våt vid sidan. Ögat stirrade uppåt, mot en osynlig himmel. Det var uppenbart att fågeln knappt var vid liv."
Jag har läst alla böcker som Linda Olsson skrivit, tyvärr är dom än så länge inte så många.
Precis som tidigare berättelser så skriver hon så njutningsfullt, så finstämt, så berörande att det låter som vacker musik. De olika delarna bildar en vacker komposition utan sliskighet eller överdrifter.
Jag har läst recensioner som menar att den kvinnliga karaktären i boken inte är trovärdig, hon repar sig från sin depression alldeles för enkelt för att vara trovärdig.
Det bryr jag mig inte om ifall det nu rent medicinskt skulle vara osannolikt. Författaren gör sina karaktärer, bestämmer hur dessa utvecklar sig i förhållande till övriga karaktärer.
Och jag har inte det minsta svårt att finna historien sannolik. Jag läser här en roman och inte en biografi varför författaren har fria händer.
En toppenbok som jag varmt rekommenderar!
Igår fick jag chansen att hänga med ut och lufta på mig lite, väninnan och jag åkte på Finnmarknad i Sågen!
Att den heter så beror på att den går av stapeln i gamla finnbygder, inte att den är speciellt avsedd för finnkäringar men nästan..
Arrangörerna hade mer än tur med vädret, någon måste ha en tokbra förbindelse med överheten, efter flera dagars snöoväder sken solen och snön smälte undan i en rasande fart..
Jag har besökt denna marknad flera gånger och gillar den speciellt för att det är gediget hantverk och många delikatesser man kan finna här, inget tingeltangel som på andra marknader.
En nyhet för i år var tröjor och strumpor i alpacka-garn! Tröjorna var fantastiskt vackra i samemönster och mjuka och lena, tyvärr var de för dyra för en mager plånbok.
Titta vad jag hittade, ett pörte i miniatyr!
Det mesta fick man smaka på, här serveras kalvdans med sylt, en delikatess jag faktiskt fått äta några gånger i mitt liv och gott är det!
Inomhus fanns det massor av kreativa hantverkare som visade och sålde sina alster
Jag nöjde mig med att handla sånt som går att stoppa i munnen , någon som är förvånad?
Getost i två smaker, vit caprin och färskost med vitlök, surdegsbröd bakat i vedeldad ugn och lammbog till en god påskgryta.
Kände mig genast vederkvickt och gladare till sinnet, tack alla ni som kommenterat och brytt er om mina små funderingar…
Jag är ju inte ensam om att lida av diverse krämpor, det jag reagerar mest på är att det har eskalerat så mycket under senaste året och jag är verkligen orolig över att inte orka röra på mig som jag själv vill.
Men nu mjuknar säkert lederna upp när vårvärmen kommer, fast när det ska ske undrar jag för idag snöar det åter för fullt!
Jag är för tillfället vansinnigt frustrerad över att min kropp inte vill samarbeta och hur mina mediciner inte samverkar.
På sistone har jag upplevt två problem med min medicinering som gör livet surt..
Det första problemet uppstod när min artrosvärk blev allt svårare och min läkare glad i hågen skrev ut en “kanonmedicin” enligt egen utsago…
Tills jag upptäckte då jag läste bipacksedeln att den medicinen inte fick kombineras med mina blodförtunnande tabletter…
Doktorn bad om ursäkt och meddelade att jag inte kan/får äta någon annan värkmedicin än Alvedon…som inte hjälper ett dugg.
Förra veckan skulle jag beställa en ny sats av dessa blodförtunnande piller, då visade det sig att apoteket dragit tillbaka den medicinen och inte hade någon ersättningsprodukt!
Tog åter kontakt med min läkare som undersökte saken och återkom med ett recept på en annan medicin.
Och kan ni gissa, när jag fick hem den medicinen och läste bipacksedeln så visade det sig att den inte kunde kombineras med min magmedicin!
Jag har sedan över tjugo år tillbaka ett konstaterat bråck i övre magmunnen som ger en hel del besvär med matsmältningen.
Under åren har jag fått bra hjälp av dels magsårsmedicin och dels då jag lärt mig vad min mage och tål och inte tål.
Nu visar det sig att alla magmediciner innehåller samma verksamma ämne och alltså finns det ingen annan medicin jag kan byta till heller!
Gissa hur kul det är, när kroppen och magen värker och det finns medicin, men, jag får inte ta den!
Detta har lett till att jag börjat fundera, till vilket pris vill jag bli gammal?
Är det inte bättre att satsa på ett rörligt liv utan större smärtor och obehag och kanske lite kortare än att till varje pris äta förebyggande medicin som kanske gör att stroken som man tror ska drabba mig kanske kommer några år tidigare än om jag fortsätter med medicinen och samtidigt har så ont i kroppen och magen att livet inte längre känns värt att leva?
Ja, jag förstorar upp problemen och drar dem till sin spets, men det är så här tankarna går.
Tänk så bra våra husdjur har, så länge deras krämpor går att avhjälpa så gör man det men när man ser att livskvaliteten sjunker för mycket då tar man beslutet att låta djuret få sluta sina dagar.
Imorgon är en ny dag, och jag tar mig alldeles säkert i kragen igen, borstar av mig obehaget, knaprar några fler Alvedon och ser glad ut.
Men lite intressant är ändå tankegången, ska man leva så länge som möjligt, eller så bra som möjligt och kanske inte till 100?
Jag vet vad jag skulle välja…vad tycker du?
0
Välkommen
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och katter, mamma, mormor, gammelfarmor
men nästan..
, någon som är förvånad?
