Jag har läst..

Åttioåriga Maud upprepar för sig själv "Elisabeth är försvunnen" om och om igen.
Hon läser det på lapparna hon skrivit och som fyller hennes fickor. Hon säger det till sin dotter - är det hennes dotter? - och hon meddelar polisen.
Ändå är det ingen som lyssnar. Och själv kan hon inte för allt i världen komma ihåg vad hennes anteckning betyder. För på senare tid har Maud blivit glömsk. Hon köper burk efter burk med konserverade persikor fastän hon redan har köksskåpet fullt av dem, hon glömmer att dricka teet hon har kokat och hon fyller sitt hus och sina fickor med komihåglappar.
Men trots förvirringen är Maud övertygad om att något har hänt med hennes väninna Elizabeth, och hon tänker inte ge sig förrän hon fått reda på vad. Samtidigt plågas hon av sitt förflutna och hon förlorar sig i tankar på sin storasyster, Sukey, som försvann strax efter andra världskrigets slut.
Kan jakten på Elizabeth hjälpa henne att finna sanningen bakom det stora och tragiska mysterium som förföljt henne hela livet.

Utdrag ur boken:
"Efter några steg märker jag att jag stöder mig mot en anslagstavla. Jag stannar till och läser högt det som står på en affisch som sitter uppnålad mitt på: Bankomattjuvar arbetar tjugofyra timmar om dygnet.
Jag undrar vad en bankomattjuv är för något och hur de orkar hålla sig vakna så länge. Blotta tanken gör mig trött. Men jag måste göra det som jag kom hit för att ordna. För ögonblicket kommer jag inte på vad det kan vara. Armarna darrar och hjärtat bultar ända ner i magen. Jag drar ett djupt andetag och sticker handen i koftfickan och rotar efter en lapp. Jag måste ha skrivit upp vad det nu var. Det måste finnas en påminnelse någonstans."

"Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ser att det lyser i köket, men jag kan inte lista ut hur jag ska komma dit. Allt verkar så välbekant, som om det borde väcka mängder av minnen, men jag kan inte få tag i dem. Ett lager med andra människors liv ligger ovanpå. Jag ser på ytterdörren som fortfarande är öppen., Den ser precis ut som min, med likadant glas i fönsterrutorna, och det får mig att tänka på att jag borde ta mig hem, det är bara det att jag är stransatt på den här mattstumpen och det finns ingen väg ut. Jag trevar i fickorna efter anteckningarna, men där finns ingenting förutom några trådar och tomhet. Jag blir illamående för att de är borta. Jag är avskuren och virvlar omkring för alla vindar."

Man kan inte göra annat än bli full av beundran för hur en ung människa som Emma i sin första bok kan beskriva demensens dråplighet och allvar. Skrattet liksom fastnar i halsen.
Ibland kan det tyckas svårt att hänga med i svängarna, jag börjar fundera på om inte jag också är rätt så senil när förvecklingarna i boken hoppar mellan dåtid och nutid och minnesfragmenten blir vagare och verkligheten ännu vagare.
Jag tror bestämt jag ska sluta ha så många minneslappar, inte för att jag ännu börjat bära dem i fickorna, men vem vet...
Skämt åsido, detta är en mycket läsvärd bok där själva intrigen faktiskt hamnar lite i skymundan, och blir mest en ridå i beskrivningen av den gamla glömska damen, hennes kämpande dotter och tonårsbarnbarn.
Med värme och humor i lagom dos blir resultatet riktigt lyckat. Vem bryr sig egentligen om Elisabeth....