Jag har läst..

Ofta anses det lite besvärande med livets stora frågor. Kanske beror det på att de kommer för nära och är för svåra på en och samma gång?
Eller grubblar vi i själva verket mer över meningen med allt än vi riktigt vill kännas vid?
Genom egna upplevelser, reflektioner och filosofiska resonemang skriver Merete fram denna essäbok som är full av insikter - och som ställer nya frågor i en värld av gråskalor och skarpa kontraster: överflöd och flyktingströmmar, globalisering och murar, våldsamma virtuella spel och kärlek i realtid över kontinenter.
Det handlar om förlåtelse, om medkänsla, om godhet, om det onda. Och vad är egentligen en världsbild?

Utdrag ur boken:
"Vad är mod? Mod är inte att inte vara rädd, det finns människor som aldrig är rädda men som inte för den skull förtjänar att kallas modiga eftersom deras brist på rädsla är fantasilöshet. Mod är att kunna vara rädd utan att låta rädslan och risktänkandet segra."

"Vad är förutsättningarna för att visa medkänsla?Spegelneuronerna avger nervimpulser både när man själv upplever t.ex smärta och när man ser samma upplevelse drabba någon annan. Det är troligt att medkänsla börjar med ett spontant igenkännande: redan mycket små barn gråter när de ser ett annat barn slå sig och börja gråta."

"Jag, som många många andra - känner att min medkänsla håller på att bli överansträngd. "Compassion fatigue". Ju mer lidande man känner till desto större växer sig risken för att man inte ska orka se det, ta in det, att man rentav ska avvisa det".

Nu har jag passerat en milstolpe. Jag har läst en essäbok som inte alls tillhör den typ av genre som jag normalt läser. Kanske pga att man sällan får svar på sina funderingar utan snarare fler frågor. Sånt är så frustrerande!
Men skam den som ger sig. Jag tycker författaren på ett mycket lättfattligt sätt resonerar sig igenom ett komplext ämne. Hon delar upp boken i kapitel som - om världsbild, -om slump, öde och val, -om det onda. -om förlåtelse, -om sorg, -om medkänsla, -om ett gott liv

Igenkänningspunkterna är många, och det är viktigt för annars blir ju hela innehållet bara svammel om man inte kan relatera orden till något man själv känner igen.
Avsnittet om förlåtelse får mig att le igenkännande. Jag växte nämligen upp med uttrycket "Din vilja sitter i min byxficka" som var standardsvaret från min mor när jag ifrågasatte och ville ändra på sakernas tillstånd.Att alltid be om förlåtelse, även när man inte ens begått fel eller inte begripit att man gjort fel är en tydlig integritetskränkning. Jag tror de flesta i min generation känner igen sig, åtminstone delvis. Auktoritära föräldrar och auktoritära chefer som man skulle lirka med var vardagliga företeelser.'

Som väntat får jag inga enkla svar men jag får mycket att grunna vidare på...