Heej, har ni saknat mig? Jag har saknat er alla…. Det har varit väldigt långsamt och tråkigt utan cybervärlden och alla som bor där— Det som hände var att i måndags hade Tele2 strul med mobil och bredbandslinjer. Plötsligt dog mitt modem…. Och det tog ända fram till igår fredag innan allt åter fungerade… Första dagen var man ju alldeles vilse i pannkakan, vad ska jag hitta på? Andra dagen var frustrationen stor, vankar av och an, löser korsord, läser böcker, tittar mycket på teve… Tredje dagen…då går jag in i min egen bubbla, börjar läsa om numerologi, läser min enda poesibok, målar och tittar mycket på teve.. Så rullade…

Alltså, egentligen borde en dag som denna tillbringas utomhus från morgon till kväll.. Eller vad tycker du? Solen har strålat och det blev en härlig morgonpromenad när käringen vevade igång kroppen med stavar i hand.. Jippi! Nu är vår egen mördarbacke besegrad, Blinka klättrar högst upp på snötoppen och utropar sig till bergets drottning..eller åtminstone Älgsjökullens prinsessa 😀 Sen får hon ett tokryck och kutar runt som en vettvilling och en stirrig matte hinner inte med med kameran 😉 men den helgalna blicken fastnade ändå! Det var faktiskt nödvändigt att skratta högt åt min levnadsglada jycke, min bästis som gör det värt att stiga upp varenda morgon! När vi lugnat…

(Bild lånad från dt.se) Dalarnas egen kulla slog till direkt! Grattis Stina! Så roligt för de fortsatta tävlingarna, för hemmapubliken och för hela folket… Och Bye bye vinter! Igår gick vi en promenad på skoterleden med gårdens alla jycker, idag skulle jag inte längre tordas försöka! Nej, idag var det straffbart att gå ut genom dörren utan broddar! På väg till byn mötte jag plogbilen och blev så glad att få vår väg hyvlad, men när jag kom hem igen visade det sig att det enda som gjorts var att man sandat i snömodden! Nog önskar jag att vintern fått fortsätta en månad till, nu blir det blött och skitigt…

Tänk, det är ett helt år sedan hela min tillvaro brakade ihop och livet förändrades i sina grundvalar. Trots att jag separerat och skilt mig tidigare så var jag denna gång inte förberedd alls på vad som komma skulle.. Vi hade inte grälat en enda gång, inte bråkat, varit oense.. Därför var det så himla svårt att ta in, att vi inte skulle leva resten av livet tillsammans… men självklart förstod jag så småningom, när jag haft tid att reflektera, att inte allt stått rätt till, att den ömsesidiga kärleken inte längre funnits där, jag hade bara inte velat se tecknen. I början var allt kaos, jag ville bort, flytta,…