Paulas Pörte

Ån glittrar så vackert i det bländande solskenet idag, men medan jag sitter och njuter av utsikten läser jag senaste nytt på Facebook och meddelar maken att om vi bott i Fredriksberg (dit vi flyttar om ett par veckor) så skulle han ha fått skrapa bilrutorna imorse! Det slapp vi göra, jag tror vi hade 4 grader som kallast inatt, men Fredriksberg är ett välkänt köldhål, inte konstigt man längtar tillbaka, hihi 😉 Tyvärr är skönheten i naturen bedräglig, igår då jag stod vid köksbänken för att rensa de få Karl-Johansvampar jag hittat kände jag något fjäderlätt på huden, Släppte kniven jag hade i handen och kikade in genom halslinningen…

Hjälp, det spökar i min blogg! Först måste jag nog ändå säga att det jag känner är lättnad, mina kompisar har inte helt övergett mig! Jag har känt mig lite vilsen i pannkakan, undrat över om jag har sårat eller skrämt bort de läsare som så troget brukar kommentera i min blogg. Antalet kommentarer har sjunkit, och först tänkte jag att det berodde på att det var sommar och man hade annat för sig. Sedan såg jag att antalet besök var oförändrat och det var bara kommentarerna som minskat. Nå, många kanske inte har tid eller lust att sitta och kommentera, det köper jag. Men…sen började jag undra…Jag såg att…

Vi har haft finbesök i pörtet i helgen då självaste svamphunden Sigge med privatchauffören (matte) gästade oss! Och milda makter, vad flitig han och matte Helena varit, ser ni all svamp vi fick! Jag har ägnat hela denna söndag åt att rensa, torka, förvälla och …äta! I papperskassarna hittade jag förutom massor av gula kantareller och massor av svart trumpet som jag aldrig själv hittar i skogen också en enormt maffig blomkålssvamp som jag fick steka i omgångar (!) och mandelriska som inte växer här i Dalaskogarna. Sigge hade inte helgledigt som andra, nej han har fått slita i skogarna med att lära andra hundar och deras människor att nosa…