Små grubblerier i vinterkylan

Det är nu några dagar sedan jag träffade min nya husläkare.
Jag funderar lite på vad vi resonerade om och vad vi eventuellt kom fram till.
Han hade ögnat igenom min sjukjournal innan mitt besök men han frågade hur länge jag haft kännedom om mitt igentäppta halskärl.
När han hörde hur många år sedan det var så såg han väldigt förvånad ut, något som i efterhan har fått mig fundersam.
Jag har en känsla av att han kanske inte trodde att man överlever såpass länge med en såpass allvarlig åkomma.

Jag tycker ju själv inte att jag har särskilt mycket sämre livskvalitet, visst, hjärnan funkar inte som förut, minnet sviktar och det råder allmän röra i mitt huvud.
Jag påbörjar saker som jag ska göra, får ett plötsligt infall som gör att jag avbryter det jag håller på med och sen glömmer jag bort vad jag egentligen höll på med.
Mycket är sånt man kan skoja om och skylla på ålderdomen, men jag vet ju själv att när jag jämför mig med andra i min ålder så finns det funktioner där jag är mycket sämre än andra.

Nåväl, jag klagade för doktorn om min yrsel som blivit värre, det känns lite som att jag går omkring på ett gungande båtdäck. Ibland gör yrseln att jag måste ta extrasteg åt något håll för att liksom räta upp mig.
På senare tid har jag blivit yr när jag lagt mig ner på kvällen och när jag stigit upp ur sängen på morgonen.
Detta föranledde doktorn att tro att jag kanske led av kristallsjukan.
Jag har hört talas om det men inte alls kopplat ihop det med mina besvär.
Jag fick ligga ner på britsen och doktorn svängde på mitt huvud, gjorde vissa manöver som skulle hjälpa till att flytta kristallerna tillbaka till rätt läge.
Sen satt jag rätt ordentligt yr resten av besöket, för oj så det snurrade…

Ett annat problem jag tog upp var mina domningar i händer och fingrar. När det sker så värker vissa fingrar eller delar av fingrar rejält och jag tappar känseln och får svårt att greppa saker. Otaliga är gångerna jag tappar något i golvet utan att begripa hur det gick till.
Nu trodde doktorn att det kunde vara karpaltunnelsyndrom. Jag hade liknande besvär när jag tillsammans med min exmake drev värdshus och jobbade mycket fysiskt i restaurangköket. Då fick jag skenor som jag skulle ha på händerna när jag sov för att förhindra att senan i handen klämdes åt. Det hjälpte inte ett dugg och jag är övertygad om att det inte skulle hjälpa nu heller.
Doktorn undrade om jag upplevde domningar i alla fingrar eller alla utom lillfingren! Vid karpaltunnelsyndrom domnar nämligen inte lillfingren, men si på mig domnar alla….

Anledningen till att jag äntligen tog mig i kragen och beställde tid hos läkaren var mitt tandproblem.
En tappad krona som jag bara trodde var att klistra på igen, men ack inte. En inflammation i roten hittades på röntgen och tanden måste bort. Tandläkaren ville dock att jag tillfrågade min läkare om riskerna vid ett sådant ingrepp med tanke på att jag äter blodförtunnande och andra mediciner som kan påverka.
Här fick min doktor leta länge efter vilka riktlinjer som gäller vid en operationsåtgärd kombinerad med min blodförtunnande medicin.
Men slutsatsen var att jag skulle vara tvungen att avstå en vecka från min medicin och det vill min läkare inte att jag gör.
Nu måste en remiss skickas från tandläkaren till tandkirurgen på lasarettet där man lättare kan ta hand om lite mer riskfyllda åtgärder…suck

Såja, nu har jag tömt ur mig mina funderingar angående hälsan, nu kan vi avhandla andra ämnen:

..som till exempel vilken märklig känsla det är att känna sig nästan som fånge i sitt hem samtidigt som världen utanför är så hjärtknipande vacker!

Det är helt enkelt på tok för kallt för både vovve och mig att kunna njuta av vyerna

Kameran ligger i bröstfickan på insidan av jackan där den håller sig varm, jag tar fram den och knäpper snabbt som ögat några bilder och så in med den tillbaka i värmen.

Nu vet jag att köldknäppen går mot sitt slut, både djuren och vi människor är nog tacksamma över lite humanare temperaturer.
Jag ser rävspår, harspår och rådjursspår (okej, jag har fått lite hjälp med att identifiera spåren av en snäll granngubbe..) alla letar de efter mat och jag är rädd för att många djur dukar under.

Daniel hatar fortfarande sina varma täcken, det går inte att resonera med honom utan man får helt enkelt använda milt våld…ler

Efter våra snabba kissrundor kurar han ihop sig till en liten boll på min varmaste fleecetröja…

…medan jag värmer mig med en ljuvlig gulaschsoppa!