Berg av Bo Carpelan
Händelser och stämningar från den heta krigssommaren 1944 följer Mattias Bergmark när han femtiofem år senare återvänder till den gamla släktgården med Sonjas brev i fickan: “Kom till Berg, jag vill tala med dig, tiden är kort.”
Han möter dem han en gång lekte med och levde med, han konfronteras med sina minnen och sina skuldkänslor. I det klara sommarlandskapet är han på en gång barnet och den åldrande mannen, den seende och den sedda.
Boken är skriven av en finlandssvensk författare, det var orsaken till att jag läste den. Det är en tunn lyrisk berättelse, som jag ändå hade svårt att ta mig igenom. Språket är mycket rikt, och det krävdes total koncentration för att läsa texten, som i mycket påminner om poesi.
Utdrag ur boken:
“Varje dag var fylld av döda, av deras tystnad, bland glänsande blad, i månsken. Varje dag föll bladen, så som snöflingor faller på de stupade, i de mörka skogarna där vi rusade in, in i deras mörker, in under ekarnas grova grenar, armar som fyllde himlen och skuggade stjärnorna. Och överallt, efter oundvikliga besök: gåtan, den oförklarliga döden, också den en skog av blödande träd, namnlösa vidder av skog”.
Boken själva innehåll, händelser, stod nog inte klara för mig. Det var svårt att hänga med i nu- och dåtid. Ger dock boken betyget ** av fyra, för den vackra prosan.
