Monthly Archives: december 2017

Rubrik: upplyst

Årets sista rubrik lyder: UPPLYST

Jag fastnade för en tolkning av ordet som handlar om att vi människor har en plikt att vara upplysta
Om vi inte tar reda på fakta om världen, om vår jord, om våra medmänniskor, våra kroppar, psyken, om oss själva,
då blir vi inskränkta, ignoranta och enfaldiga navelskådare.

Vi behöver suga i oss kunskap och det kan vi göra på så många olika sätt, inte bara genom att plugga i böcker.
Att vara nyfiken och öppen, prata, umgås, all samverkan med andra, med naturen, med människor och med djur och växter gör oss både klokare och därmed mer upplysta.

Osökt ser jag den här mannen, Dalai Lama, som upplyst. Honom kan vi lära oss mycket av.

Många kloka kvinnor har inte fått den uppskattning de förtjänat.

Jag avslutar mitt lilla inlägg med ett citat av ingen mindre än Confucius:

“By three methods we may learn wisdom;
first, by reflection, which is noblest;
second, by imitation, which is easiest;
and third, by experience, which is the bitterest

Tack till Anki för tankeväckande och kluriga rubriker!

Andra deltagare i temat Veckans rubrik är

Karin på Åland
Englundskan
Karin i Stockholm
Anna
Ulla
Musikanta
Anki som valt rubriker i december
Matfreaket
olgakatt

Närbilder i dimma och rusk

Det blev en stor utmaning att försöka fota närbilder när det varit nederbörd varje dag, blötsnö eller regn och därtill dimma.

Jag undrar nästan vad träden själva tycker om att frysa ena dagen och svettas nästa!

Jag har ju läst boken om träd och vet att de kan kommunicera sinsemellan, dock inte med mig..

Barren är tacksamma foto-objekt och visst blir bilderna skapliga.
Jag har lovat mig själv att försöka vara mera rädd om denna nya kamera, därför har jag inte velat riskera att något i kamerahuset blir blött.

Vad tycks? Duger det åt mig så får det duga åt er också, “asgarv”

Idag är det dags för årets sista pass på loppis, vi har rätt mycket turister i byn, få se om de hittar ner till oss eller om de bara kör mellan slalombacken och Coop…
Det ska bli skönt att börja plocka bort julen och ta fram mera vinterkläder, skridskor och pjäxor.
Inga köldgrader utlovas närmaste dagarna dock, så det ser ut att bli en behaglig temperatur på nyårsafton.
Den tillbringas på samma vis som alltid när vi haft djur, hemma, djuren ska inte behöva uppleva rädsla eller ångest ensamma!
Det är ju förhållandevis lugnt här jämfört med hur det smälls i städerna, men nog vibrerar och flämtar Blinka ändå även om jag tycker att det numera går fortare över.
Är det fler som har djur som lider av smällare och raketer?

Jag har läst..

Själarnas ö Bokomslag Själarnas ö
Johanna Holmström
roman tidigt 1900-tal
Norstedts förlag
2017
337

En höstnatt år 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn i Aura å. Sedan ror hon hem.
Kristina skickas till ett dårhus på Själö, en plats i den åboländska skärgården som få någonsin lämnar. Fyrtio år senare kommer sjuttonåriga Elli Curten dit. Hon är en flicka från en borgerlig familj som vill att livet ska bestå av något mer änden snävt kringskurna tillvaron i föräldrahemmet. Hon blir indragen i en vansinneskarusell av brott och olydnad och när hon fångats in placeras hon på mentalsjukhuset där tiden tycks ha stått stilla.
Sjuksystern Sigrid Friman blir länken mellan Kristina och Elli, det gamla och det nya - samtidigt som krigets orosmoln tätnar över Europa.
Boken bygger på verkliga händelser. Det är en berättelse om hur galenskap har definierats utgående från kön och tid, om moderskap, om tystnadens arkeologi, och om mentalsjukhuset som plats: fängelse och fristad!

Utdrag ur boken:
"Det fanns ett lugn i hennes kropp då, i den stunden. Barnet levde i henne. Snart skulle det födas. På söndagsmorgonen vittjade de näten och på kvällen åt de fisk. Just då, i den stunden, var hon nästan lycklig"

"Elli läser högt: Det är af ytterst stor vikt för den svenska rasens fortlefvnad i nationen Finland att den svenska och den finska rasen icke tillåts att blandas. Det rena blodet måste bevaras, om inte ger detta upphov till grav degeneration. Målet är entydigt: det få icke födas en enda dålig finlandssvensk"

Den här berättelse berör mig starkt. Språket är vackert, tydligt och obarmhärtigt. De intagna kvinnornas bitterhet, instängdhet, ensamhet beskrivs så bra och gripande. Det tar inte lång stund innan jag till fullo begriper Kristinas förtvivlan som ledde till att hon dränkte sina barn. Ensam är inte stark!
Att hamna här där dårvårderskornas uppgift är att hålla fast, släpa in, bunta ihop och stänga om, att tukta, bestraffa, tvinga till lydnad och arbete är plågsamt att läsa om.
Det finns visst ljuspunkter i boken, en sorts sinnesro infinner sig hos vissa, och det finns även empatisk personal. Metoderna som läkarna använde, t.ex kallbad mot hysteri som pågick i tio månader, rönte efterskriften att hysterin botades men patienten dog...
Jag läser ofta den här typen av böcker, romaner som grundar sig på verkliga händelser. I de flesta fall brukar resultatet bli bra, inte minst i detta!
Visst, det är mycket eländes elände, och ibland är det grymma skildringar av verkligheten, men jag finner ingen anledning att skönmåla sakerna verkliga tillstånd. Samtidigt hoppas man självklart att vi människor lär oss av historien, att vi inte gör om samma misstag, och kanske, kanske kan det bli så...